Barn blir till. Konstruktionen av barnet i svensk litteratur 1800-2000

Detta projekt utforskar växelspelet mellan den stora berättelsen om barndomen i den svenska och västerländska kulturen och de litterära framställningar som färgat och färgats av denna. Det följer barnets väg i litteraturen, från en tillvaro som oförstörd natur under romantiken till ett liv som demokratisk världsmedborgare på sjuttiotalet och utsatt brottsoffer på nittiotalet.

Det litterära barnet är till alla delar en konstruktion. För att sätta det lilla barnets språk och medvetande på pränt krävs alltid en vuxen skribents tolkning och mediering. Barnet i litteraturen definierar därmed sin tillkomstkontext och den vuxna kulturens syn på barndomen. Samtidigt säger det ytterst lite om vad det är att vara barn.

Mitt huvudsakliga syfte är att utforska växelspelet mellan den stora berättelsen om barndomen i den svenska och västerländska kulturen och de litterära framställningar som färgat och färgats av denna. Med utgångspunkt i ett antal svenska texter följs barnets väg i litteraturen, från en tillvaro som oförstörd natur i kontakt med det gudomliga under romantiken till ett liv som världsmedborgare med demokratiska rättigheter på sjuttiotalet och som hjälplöst brottsoffer på nittiotalet. Såväl Ellen Keys Barnets århundrade som FN:s barnkonvention aktualiseras – liksom Elsa Graves dikter med barnmotiv.

Det är alltså barnet som litterär och imaginär konstruktion – och den kulturella kontext som format det – som undersöks, inte barndomen i sig. Dessutom riktas uppmärksamheten mot den specifikt litterära aspekten av det skönlitterära barnet: Hur framställs barnets sätt att uppleva världen? Hur ger den litterära texten språk åt det skede i livet som brukar kallas förspråkligt, eller den tid då språket håller på att ta fäste i den lilla människan? Hur förhåller sig textens berättarnivå till barnet – hur skapas illusionen av ett barns perspektiv?