Blue Archaeology. Assembling the cultural and natural heritage of submerged Stone-Age Seascapes in Sweden

The project seeks to gain novel knowledge of the Early Holocene submerged landscapes of Southern Sweden. The inundated landscape sites are 11,000-8,000 years old and yield incomparable remains. The project is an opportunity reevaluate
this period and position its wider scientific impact. Three broad questions arises.

What are the actual distribution, potential and threat of submerged landscapes and its settlement remains in Swedish waters?

How can digital archaeology enhance visualization, documentation, interpretation and communication of submerged landscapes and underwater settlement remains?

How can empirical and theoretical archaeology of submerged landscapes take other ”blue” fields into account, and what models, infrastructures and competencies are needed?

In order to answer the above a research group from different fields must be formed; researchers from archaeology and the cultural heritage sector, GIS-and 3Dvisualization specialists, bioarchaeologists, divers etc. The project is based at Lund University, Dept. of Archaeology and Ancient History. During four years it will accomplish four work packages ranging from the historical and theoretical, to the empirical and under water technical. During year 2 and 3 test excavations will be conducted. In order to assess degradation a unique sonar-mapping program will be employed. The proposed project will considerably increase our archaeological knowledge, and also propose a valid cultural heritage management strategy.

I hela Hanöbukten, längs med Skånes sydkust och i Öresund, finns möjligheter att påträffa landskapsrester från den äldre stenåldern. När de stora inlandsisarna var som störst, för över 20 000 år sedan, var en stor del av jordens vatten bunden till glaciärerna; så mycket att världshavens stränder låg 120 meter under dagens. Europa var 40% större vid denna tid, om det hade funnits. Vid tiden för våra äldsta undervattenslandskap, för 11000 år sedan, fanns inte Stora och Lilla Bält, inte heller Öresund. Det isfria Skandinavien var en halvö som i norr avgränsades av Närkesundet, dagens Vänern och delar av vättern och Hjälmaren. Landbryggan i söder satte fart på djur, växter och människor som spred sig norrut. Om denna kontinentala lågvattenperiod vet vi inte mycket om, mer än att det skedde stora förändringar. I naturen och kulturen. Den första riktiga skogen etablerade sig. Djur och och människor som var vana vid det arktiska stäpplivet fick antingen ändra sina vanor, eller ”följa med” isranden norrut.

Det finns inte många platser bevarade från denna tid på land, framför allt inte med bevarade förgängliga material som trä, horn och ben. Men det gör det under ytan. Den snabba översvämningen har också medfört att lämningarna bäddats in snabbt. Här hittar vi spår som ger oss nya bilder av människan och naturen. Både ur ett arkeologiskt och ett klimathistorisk perspektiv. Vi som arbetar med havslandskapen är ganska övertygade - detta är natur- och kulturlämningar som vi verkligen bör försöka förstå och skydda. Men var finns dom, hur stora områden är berörda och hur stor är potentialen ur ett tvärvetenskpligt perspektiv? Vi börjar få ett grepp, men forskningen kring de svenska havslandskapen är i sin linda, och havet är stort. Projektet skall svara på några av dessa frågor. Först och främst behöver vi förstå hur marin planering inom natur och kulturmiljövård fungerar. Och komma med goda förslag på hur havslandskapet skall behandlas. Sedan behöver vi använda de senaste metoderna för att visualisera landskapet på bottnen. Många olika datakällor skall kombineras. Inte minst behöver vi gräva och provta. Än så länge har vi bara skrapat på ytan, bokstavligt talat. För att förstå lämningarna på boplatserna behövs många olika kompetenser, osteologer och dendrologer som kan förstå ben- och trälämningar. Det arkeologiska källmaterialet kan användas för att rekonstruera hur landskapet såg ut och hur det förändrades. Det är viktig och eftertraktad kunskap idag. Det finns många som kan dra nytta av vår kunskap, men som inte vet om att den finns. I vårt projekt försöker vi hitta metoder att både förstå, tolka och kommunicera dessa nya, mycket gamla, lämningar. Vi försöker finna en plats för arkeologin inom havsmiljövetenskapen. Detta har vi kallat för en "en blå arkeologi".