Cash – Mänskliga rättigheter och social hållbarhet i övergången till ett kontantlöst samhälle

Projektet undersöker aspekter av övergången till ett kontantlöst samhälle,
med empiriskt fokus på Sverige. Det finns starka och uppenbara fördelar med –
och stöd för – den globala trenden mot kontantlöshet. Som påpekats av FN: s
Committee for Development Policy och som noteras i det första globala målet
för hållbar utveckling (SDG1), kan teknik dock skapa exkludering och
ojämlikhet eller förstärka befintliga sådana. Social hållbarhet kräver
inkluderande teknik. Detta i sin tur förutsätter god förståelse och kunskap om
hur digital exkludering fungerar i de människors liv som påverkas av det, vad
deras erfarenheter är och vilka åtgärder som skulle hjälpa dem. Agenda 2030
uttrycker löftet "leave no one behind". Projektet utgår ifrån detta och närmar
sig kontantlöshet som en fråga om social rättvisa och inkludering. Genom en
intervjustudie med fokus på grupper som identifierats i befintlig forskning som
sårbara för digital exkludering, söker projektet utveckla ett normativt ramverk
baserat i mänskliga rättigheter för att vägleda beslutsfattare mot rättvis,
inkluderande och socialt hållbar policy. De erfarenheter av övergången till
kontantlöshet som uttrycks av intervjupersonerna behandlas som teori- och
policyrelevanta kunskapskällor. Projektgruppen kommer att arbeta tillsammans
med intervjupersoner, berörda parter och projektets referensgrupp i en process
av samlärning (”co-learning”) och med en underifrån-strategi för normativ
teoriutveckling.

Användningen av kontanter minskar i Sverige. Alltfler verksamheter – såväl privata som offentliga – tar inte längre emot kontanter som betalningsmedel. En stor del av befolkningen lever redan kontantfritt och betalar med kort, Swish eller en app i mobilen. Enligt en enkät i Riksbankens senaste rapport om betalningsmönster i Sverige (2018) skulle 70 % av respondenterna (60 % på landsbygden) klara sig utan kontanter. En forskningsrapport från samma år gjorde prognosen att det kan vara ekonomiskt ohållbart för butiker att ta emot kontanter så snart som 2023.

I Sverige går utvecklingen snabbare än i de flesta andra länder. En risk är att de som drabbas negativt är de vars röster inte hörs. Vilka är de som inte klarar sig utan kontanter? När frågan dyker upp i debatten – som när Skånetrafiken gjorde om sitt betalsystem 2019 – hamnar fokus ofta på de äldre, som ses som ovilliga eller mindre kapabla att ta till sig ny teknik. Det blir då ett generationsproblem som löser sig självt när de äldre blir mer teknikvana. Men forskning visar att digital exkludering följer samma socioekonomiska linjer som annan exkludering. Ålder är en faktor, men även funktionsvariation, mental ohälsa, migrationsstatus, kön, hemlöshet och fattigdom. Ny teknik ger möjligheter men kan också förstärka ojämlikhet; det är en insikt som noterats globalt i t. ex. FN:s senaste Human Development Report. I de globala hållbarhetsmålen i Agenda 2030 – som bygger på uppmaningen ”leave no one behind” – finns jämlik tillgång till ny teknik som delmål i kampen mot fattigdom. Relationen till kontanter stämmer med dessa generella trender gällande digital ojämlikhet och exkludering. Det visar en utredning i Storbritannien, som fann att fattigdom är den tyngsta faktorn vad gäller människors beroende av kontanter. De som inte ”hänger med” in i det kontantlösa samhället är alltså de som redan är mest ekonomiskt och socialt sårbara.

Projektet tar inte ställning till övergången till kontantlöshet i sig, utan undersöker den som en fråga om social rättvisa, inkludering och hållbarhet. De erfarenheter som sårbara och exkluderade grupper har ses som teori- och policyrelevant kunskap. Så vilka är dessa erfarenheter? Projektgruppen kommer att arbeta med intervjupersoner, berörda parter och projektets referensgrupp i en process av ”co-learning”. Såväl policy som teorier om rättvisa bör utvecklas underifrån, med basen i en analys av och förståelse för existerande orättvisor.

Projektet har följande forskningsfrågor:
1. Vilka är de som “hamnar efter” i övergången till ett kontantlöst samhälle; vad innebär det för dem och vad är deras erfarenheter?
2. Vad kan man dra för policy-relevanta slutsatser av att lära från dessa erfarenheter?
3. Hur kan dessa erfarenheter användas i utveckling av normativa principer för mänskliga rättigheter och social hållbarhet?

Genom att svara på frågorna hoppas vi uppnå:
1. Djup kunskap om erfarenheter gentemot ett kontantlöst samhälle genom en intervjustudie med personer ur de grupper som forskning identifierar som sårbara för digital exkludering.
2. Dialog mellan användare, intressegrupper, företag, civilsamhälle, offentlig sektor och beslutsfattare om vad rättvisa och inkludering i övergången till kontantlöshet kräver.
3. Ett rättighetsbaserat ramverk för policy, som inkluderar social hållbarhet och fokus på de sämst ställda som vägledande principer.

Projektet har tre delar som överlappar: en intervjustudie med ca 40 informanter ur de relevanta grupperna bland boende i och omkring Malmö; workshops där olika parter för dialog med oss och projektets vetenskapliga referensgrupp; och utvecklingen av det teoretiska, policyvägledande ramverket. Preliminära empiriska resultat kommer att ingå som kunskapsgrund i det teoretiska arbetet och teoretiska idéer kommer att ”testas” på parterna.

Projektet är viktigt av flera skäl. Om Sverige ska leva upp till rättvisekraven och hållbarhetsmålen i Agenda 2030 så måste även den tekniska utvecklingen vara rättvis och socialt hållbar. För det behövs kvalitativa data om digitalt utanförskap, vilket inte finns idag. Kontantlöshet är illustrativt eftersom det är en förändring på samhällelig infrastrukturnivå som samtidigt har genomgripande betydelse i vardagslivet. Ett rättighetsbaserat ramverk för social hållbarhet fungerar som guide i beslutsfattande i relevanta policyfrågor, utformning av politiska förslag och utveckling av inkluderande teknik. En socialt hållbar omställning måste både vara och uppfattas som rättvis.