From interest contagion to perspective sharing - How social attention affects children's performance in false-belief tasks

A large amount of socio-cognitive research has been devoted to questions about different perspectives – how do we understand that other people can have their own perspectives on reality. This is typically studied with so called false-belief-tasks (FBTs), which are experimental tasks designed to tap into an ability to understand that other people may have beliefs differing from our own (perspective-taking). Children show some evidence of such ability between 15 months and 4 years of age, depending on how they are tested, which have led to controversy regarding the nature of this ability. Another branch of research, often called social attention, has been concerned with how we tend to become influenced by other people’s attention, so that we attend to what they attend to. Notably, when attending the same information as someone else we are likely to think about the same information and converge on similar beliefs, i.e. share a perspective. In this thesis, I asked whether the explanatory burden of presumptive theories of perspective-taking can be reduced when taking into account how social attention helps us share perspectives. I address this question in three papers, in collaboration with colleagues.
Paper I is a theoretical investigation of what is needed in order to share a perspective. The developmentally earliest claims of children showing sensitivity to others’ false beliefs are currently aimed at 7 months of age. In this paper I and colleagues challenge this claim, by arguing that the results are better explained by the low-level mechanism of interest contagion, a human tendency to attend to what others attend to without reflecting on this fact, together with recognition memory. Whereas the experiments with 7 month old infants do not show evidence of perspective-taking, they do provide evidence about how perspectives can be shared, which in turn can help us understand perspective-taking.
Paper II is an empirical study of what happens when 3-4 year old children watch a film in which a boy named Maxi comes to have a false belief about his toy’s location. They watch either with an experimenter attending the story together with them, or alone while the experimenter does something else. In the end, they are subject to a FBT – the experimenter asks them about where they expect Maxi to go to fetch his toy. We find that children are more likely to report that Maxi will search where he thinks the toy is, rather than where it is really (thus passing the test), if they have watched the story together with the experimenter. We also tested children’s memory of the story, with mixed results. We therefore suggest that whatever helps children succeed on the FBT is specific to reasoning about others’ perspectives.
Paper III is a follow-up study using eye-tracking in order to investigate 1) whether children watch the story differently when watching together with the experimenter, and 2) whether they look in advance to where Maxi is expected to go even if they give the wrong answer to the verbal question. We find that children who watch together with an experimenter scan the scene more (more fixations), and that most of the children who fail the FBT question from the experimenter still looks in advance to where Maxi is expected to look, hence showing some sensitivity to the fact that Maxi is mistaken about his toy’s location.
Taken together, these studies suggest that sharing a perspective with someone scaffolds understanding of how perspectives may differ. This fits a theory of perspective-taking in which people are contextual cues to situations which was previously shared with them, which I argue explains a lot of the presently existing data parsimoniously.

Denna avhandling syftar till att koppla ihop två forskningsfält inom social utvecklingspsykologi. En stor del av de senaste 30 årens forskning på hur vi fungerar socialt har handlat om hur vi tar andras perspektiv, d.v.s. förstår och hanterar det faktum att andra människor kan ha uppfattningar om världen som skiljer sig från våra egna. Detta undersöks normalt i så kallade false-belief-uppgifter (eng. false-belief task, FBT), i vilka en testdeltagare (oftast ett barn i förskoleåldern) får bevittna en situation där en annan person missar kritisk information. Oftast handlar det om att personen vill ha tag på någon sak som nyligen blivit flyttad, utan att personen vet detta. Ett intressant fynd i detta fält är att barnen klarar sig olika bra på dessa tester beroende på hur de får visa sin förståelse. Barn har ofta svårt att svara på en direkt fråga om var en annan person kommer att försöka hitta något som barnet, men inte den andra personen, vet har blivit flyttat. Treåringar svarar ofta att personen letar där saken faktiskt finns, även om personen inte kan veta detta. Det är först mellan fyra och fem år som barn normalt börjar svara rätt på frågan. Däremot, om barnen blir testade på ett sätt där de inte behöver kommunicera svaret till en annan person, så verkar mycket yngre barn kunna agera som att de förstår konsekvenserna av att ha felaktig information. Det har bland annat visats att 15 månaders bebisar uttrycker förvåning om andra agerar som om de hade information de inte har tillgång till, och att 2-åringar tittar i förväg mot platser där en person förväntas gå givet den information den personen har tillgång till. Dessa motstridiga fynd har lett till en debatt i forskningsfältet där många är oense om vad förmågan att förstå avvikande perspektiv egentligen består i.
I avhandlingen tar jag avstamp i en annan del av forskningen om sociala förmågor, nämligen det som kallas social uppmärksamhet. I detta fält studeras bland annat hur vi följer andras blickriktning, och på så vis tenderar uppmärksamma det som andra uppmärksammar. En intressant konsekvens av detta, som jag argumenterar är negligerat i forskningen om hur vi förstår andras perspektiv, är att om vi tittar på samma saker som andra så tenderar vi dela deras perspektiv. Vi kan alltså, med relativt självgående psykologiska färdigheter (blickföljande är så gott som automatiskt), komma att få samma perspektiv som andra. Detta kräver till skillnad från många FBT ingen medveten reflektion. Frågan som ställs i denna avhandling är om detta faktum om hur perspektiv kan delas kan utnyttjas för att förklara hur vi relaterar till andras avvikande perspektiv. Jag argumenterar för att frågan om hur vi förstår andras perspektiv delvis kan reduceras till frågan om hur vi skiljer på perspektiv som är delade, och perspektiv som inte är delade. Detta berör jag i tre studier, vilka inbördes är ganska olika i termer av mått, frågeställningar och metoder.
Studie I är en teoretisk redogörelse för hur social uppmärksamhet leder till delning av perspektiv. Jag med kollegor utgår från publicerade experimentella resultat som anses visa att mycket små barn (7 månader) förstår andras avvikande perspektiv. Vi argumenterar för att dessa resultat bättre förklaras av att intresse smittar, så att vi blir intresserade av det som intresserar andra utan att tänka på det. Tillsammans med igenkänningsminne, som alla har från födseln, så kan intressesmitta förklara småttingarnas beteenden utan att det betyder att de hanterar andras avvikande perspektiv. Detta innebär dock inte att vi förklarar bort småbarnens beteende som ointressant – då intressesmitta är en social funktion i sig, så utgör den i sig en bas för både barns och vuxnas förmåga att fungera socialt. Vi argumenterar därför för att intressesmitta kan användas som avstamp för att förklara senare utveckling av förmågor att förstå andras avvikande perspektiv.
Studie II är en empirisk undersökning bestående av två experiment. Här tittar vi på hur lite större barn (3-4 år) förstår andras perspektiv, med en typ av FBT som är lämplig för denna ålder. Barnen tittar på en film om lille Maxi, som får sin favoritleksak (ett flygplan) flyttad medan han är ute och leker. När Maxi ska hämta sitt flygplan frågar experimentatorn vart barnet tror att han kommer att gå – dit där den finns eller dit där han lämnade den. Vi ser att barnen som tittat på filmen tillsammans med experimentatorn (och följaktligen delar ett perspektiv) oftare svarar att Maxi går dit där han lämnade flygplanet, d.v.s. dessa barn klarar oftare testet. För att undersöka varför de klarade sig bättre testade vi också hur mycket barnen kom ihåg från historien, och huruvida deras minne skilde sig mellan de barn som tittade tillsammans med experimentatorn och de som tittade själva. Vi fann att minnet inte skilde sig generellt mellan villkoren, men vissa saker var barnen som tittade tillsammans mer benägna att prata om efter filmen. Det var framför allt det faktum att Maxis flygplan hade blivit flyttad när han var ute och lekte som barnen som tittat tillsammans med experimentledaren oftare kom ihåg, eller åtminstone oftare fann värt att berätta om. En viktig detalj som skiljer vårt FBT från övriga är att vi låtit filmen förmedla berättelsen, medan i de flesta andra verbala FBT är det berättaren som ställer frågan om var Maxi förväntas leta. Vi argumenterar för att vår variant är en mer naturlig situation, då den som ställer frågan inte uppenbart vet slutet på berättelsen, vilket skulle vara fallet om berättaren frågar. Barnen i vårt experiment har därför ingen anledning att tro att de blir testade, vilket de har i de vanliga FBT-experimenten. Detta är en potentiell förbättring validiteten i testproceduren, relativt tidigare varianter på FBT.
I studie III följde vi upp experimenten från studie II med ögonrörelsemätning, med nya grupper av barn, detta hade två mål. Vi ville se 1) om barnen tittade annorlunda på filmen om de tittar tillsammans jämfört med att titta själva, och 2) om de tittar mot den plats där Maxi borde leta även om de med ord svarar den plats där flygplanet faktiskt finns. Vi fann att barn som tittar tillsammans med experimentledaren tittar mer på filmen (fler fixeringar) och proportionerligt mer på de kritiska händelser som leder till att Maxis flygplan blir flyttat. Vi fann också att trots att de flesta barnen i denna studie svarade att Maxi skulle leta där flygplanet fanns i verkligheten (alltså fel svar), så tittade de flesta barnen mot rätt plats (där Maxi tror att flygplanet är) i det ögonblick berättelsen gjorde klart att Maxi ville ha sitt flygplan. Detta är i linje med övriga resultat i litteraturen, som tyder på att barn förstår implikationerna av andras avvikande perspektiv om de får reagera spontant eller interagera med andra, men att de har svårt att verbalisera denna kunskap som svar på en direkt fråga.
Tillsammans tyder dessa studier på att på att när barn delar perspektiv med andra, så har de bättre möjlighet att förstå implikationerna av situationer när perspektiv inte är delade. De empiriska studierna (II och III) visar vidare att när barn ska resonera i samtal om konsekvenserna en tredje persons avvikande perspektiv, så underlättar det om samtalspartnern har samma perspektiv som barnet på de kritiska händelserna. Det verkar alltså som att barn under fyra års ålder framför allt har svårt att hantera när flera agenter samtidigt (experimentledaren och Maxi i vårt fall) har perspektiv som de inte delar med barnet. Utöver detta ser vi att barn är mer intresserade av en berättelse om de följer den tillsammans med en vuxen, vilket tycks leda till starkare fokus på den viktiga informationen i berättelsen.