"Jag är Gud och inte människa" (Hos 11:9): Kan Guds medlidande besegravåra antropomorfa gudsbilder?

Artikeln analyserar en av bibelns mest kända och
omdiskuterade texter som uttrycker Guds ånger. Hos
11:8–9 kännetecknas både av sitt starka antropomorfa
språk och också av sitt (skenbara?) avståndstagande
från detta. Med hänvisning till att Israels Gud «inte är
människa» motiveras en oväntad sinnesförändring
sprunget ur «den Heliges» medkänsla med sitt folk
Israel.

Hoseaboken provocerar traditionella dogmer om gudomlig omnipotence, omniscience, omnipresence, apatheia och oföränderlighet. På oöverträffat sätt i den hebreiska bibeln möter här spänningsfyllda metaforer om Guds hängivna kärlek, svartsjuka, raseri och hämndlystnad. Hoseas Gud anklagar inte bara sitt folk för trolöshet och hänsynslöshet, denne Gud avslöjar i sin självanklagan obeslutsamhet och ånger. Och när de antropomorfa gudsmetaforerna för ”den Helige mitt ibland er” nått bristningsgränsen heter det ”jag är Gud och inte människa”.

Men utgångspunkt i kap. 11 undersöks några av Hoseabokens gudsbilder i avsikt att försöka förstå de gudserfarenheter och livsförståelser som gett upphov till desamma. Det anknyter kritiskt och självkritiskt till den aktuella exegetiska forskningen inom profetforskning och gammaltestamentlig teologi.