Making Enemies -The Logic of Immorality in Ciceronian Oratory

I min avhandling undersöker jag förhållandet mellan politik och föreställningar om omoral under den romerska senrepubliken. Genom studiet av Ciceros bevarade tal söker jag den kulturella logik som gav det omoraliska argumentet och det omoraliska porträttet relevans i det politiska samtalet.

Under den romerska republikens sista århundrade hårdnade det politiska klimatet. I sin strävan efter gloria tävlade eliten mot varandra på den politiska kulturens arenor; på senatgolvet, vid rättegångar och inför folket. Vid sådana dueller mellan politiker var målet ofta att tillintetgöra motståndarens position genom verbala angrepp. Börd, utseende, sexualitet och framförallt moral utgjorde teman för personangrepp. Genom att påvisa oromerskt och farligt beteende kunde man exkludera sin fiende från samhället. En av de mest framträdande personerna på dessa arenor var Marcus Tullius Cicero.

Denna avhandling handlar om smutskastningens betydelse ur ett kulturellt perspektiv. I Ciceros bevarade tal söker jag svaret på frågan hur den omoraliske politikern kunde konstrueras i polemiska tal och användas som argument inför både senaten och vid rättegångsförhandlingar. Genom sina färgstarka och stundtals hänsynslösa porträtt av sina motståndare lyfte Cicero upp de laster och karaktärsfel som han såg som avgörande hos sina rivaler på den politiska dagordningen. Omoralen fick därmed politiskt betydelse.

Istället för att avskriva förekomsten av sådana omoraliska porträtt som ovidkommande närmar jag mig dessa utsagor som kulturellt logiska. Moral och karaktär var av oerhörd vikt såväl för den romerska elitens legitimitet som för samhällets normer och lagar. Anklagelser om omoral var därför inte bara smutskastning. Omoralen var ett politiskt argument.