Intersubjektivitet och imitation som föregångare till teckenanvändning

I tidigare studier har vi undersökt människans förmåga att använda tecken genom jämförelser mellan olika semiotiska resursers utveckling och evolution, t.ex. språk, gester och bilder. I detta projekt utför vi ett antal experiment med icke-mänskliga primater och för-verbala barn för att belysa nödvändigheten av att behärska imitation och intersubjektivit innan man kan uppnå teckenfunktionen.

Våra tidigare arbeten har gällt framväxten av olika betydelsebärande resurser under barnets utveckling och människosläktets evolution. Studier inom projektet Stages in the Evolution and Development of Sign Use (SEDSU) tydde på en evolutionär sekvens som går från (a) igenkänning av den andres imitation, (b) smittande gäspningar, (c) imitation av handlingar riktade mot föremål; till (d) imitation av tidigare obekanta kroppsrörelser. Chimpanser är förmögna till b och när de umgås mycket med människor också c, men bara människor har visat sig vara bra på d. Också förmågan att dela andras upplevelser (intersubjektivitet) är mer utbildad hos högre primater än man hittills förmodat utan att ändå motsvara människans förmåga. På bakgrund av dessa resultat försöker vi besvara en serie frågeställningar som angår relationen mellan imitation, intersubjektivitet och teckentolkning (t.ex. bildförståelse): behövs ett visst slags imitationsförmåga för att teckenbruk skall kunna utvecklas? Kan en omgivning i vilken intersubjektivitet stimuleras leda till teckenbruk oberoende av imitation? Och kan ett slags teckenbruk, nämligen bildtolkning, utvecklas i frånvaro av både imitation och intersubjektivitet? Vi kommer att undersöka dessa frågor i fyra studier som avser resp. smittande gäspningar, förståelse av kommunikativa avsikter, imitation av en person som imiterar, och tolkning av bilder jämfört med speglar och fönster. Vi kommer att utföra studierna parallellt med apor och småbarn.