RATIO:En analys av rationalitetsbegreppet i straffrättens behandling av lagöverträdare med psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning

Rationalitetsbegreppet spelar en nyckelroll i många teorier om såväl moraliskt som straffrättsligt ansvar. Grundtanken är att endast den som vet vad den gör, kan väga olika handlingsalternativ mot varandra och känna igen och handla i enlighet med moraliska överväganden, kan hållas ansvarig för sina gärningar. I stort sett alla länder i världen har särskilda straffrättsliga regler för personer med allvarlig psykisk sjukdom eller svåra funktionshinder och grunden för sådana regler rättfärdigas ofta hänvisningar till att de personer som undantas
från ansvar på något vis på grund av sin sjukdom brister i sin förmåga att fatta rationella beslut.
Trots att många forskare är ense om att det är just rationalitet som är avgörande för straffrättsligt ansvar så finns det ingen klar konsensus om hur rationalitetsbrist ska förstås och hur det är relevant. Det här projektet
avser att undersöka dels hur rationalitetsbegreppet diskuteras i den juridiska litteraturen, dels hur det används i den straffrättsliga praktiken. Det senare kommer att ske genom granskning av rättspsykiatriska utlåtanden och
domar. Vid en rättspsykiatrisk undersökning har experterna som uppgift att svara på frågan om den brottsliga gärningen begicks under inflytande av en allvarlig psykisk störning, och om personen i så fall fortfarande insåg
vad hon gjorde och om hon kunde kontrollera sina handlingar. Ett sidofynd från projektdeltagarnas tidigare forskning är att svaren på dessa frågor ofta inbegriper beskrivningar av bristande rationalitet.
Projektresultaten kommer att vara en tolkning och systematisering av hur rättspsykiatrin respektive domstolsväsendet tillämpar rationalitetsbegreppet. Resultaten är därigenom ett bidrag till diskussionen om hur rationalitet ska förstås och hur begreppet rationalitet kan användas, både för att rättfärdiga straffrättslig särbehandling, och för att identifiera vilka som ska särbehandlas.