The project investigates the intonation of South Swedish and Danish dialects. Our hypothesis is that these dialects are the ones among the North Germanic varieties that have intonation systems that are the most similar to West Germanic. North and West Germanic intonation systems differ in a number of ways. Many of the North Germanic varieties have a lexical constrast between accent 1 and 2, a categorical difference between two prominence levels, big and small accent (a.k.a. focus and word accent), and prominence marking of left edges. West Germanic languages lack these features, but instead have a larger set of pragmatically distinct contours. In the region of South Sweden and Denmark, the lexical accent distinction is lost, and the distinction between big and small accent is non-obvious. Regarding left edge marking in West Germanic, not much is known. By studying the intonation in the South Swedish and Danish dialects, we hope to observe the transition from North to West Germanic intonation, and aim to better understand the relation between the types of intonation systems found in North and West Germanic respectively. We use experimental methods to elicit controlled speech from speakers of three South Swedish dialects and one Danish dialect. The speech is recorded and analysed using the software Praat.
Projektet handlar om intonationen i skånska och danska dialekter. Intonation är språkets melodi, vilken har en central funktion i mänsklig kommunikation. Med intonationen signalerar vi t.ex. vilka ord som är viktiga i ett yttrande, så att lyssnaren kan relatera det vi säger till talkontexten och till sin kännedom om omvärlden (s.k. prominenssignalering). Prominens signaleras genom extra stora och mer komplexa tonala rörelser på viktiga ord. Vi signalerar också början och slutet på våra yttranden med intonationen, och delar upp yttranden i mindre delar, så att lyssnaren kan höra och förstå vad vi säger (s.k. frasering). Frasering signaleras både med tonala rörelser (fall, stigningar) i slutet av fraser och yttranden, och genom att det sista ordet i frasen görs mer prominent än övriga. Intonationens centrala roll för kommunikationen gör att en fullständig beskrivning av ett språks intonation måste vara tätt sammankopplad med språkets syntax (ordföljd) och informationsstruktur (hur vi organiserar ett yttrande i relation till vilken information som är ny, gammal, fokuserad). Bättre förståelse av intonationen bidrar därför till bättre förståelse av många andra aspekter av språket. Kunskapen om intonationen och dess funktion i språk har vuxit snabbt i och med framväxten av nya grammatiska modeller sedan 80-talet (autosegmentell-metrisk teori, optimalitetsteori, nya teorier inom generativ syntax och informationsstruktur). En av de viktigaste lärdomarna är att språks intonation är strukturell till sin natur: den är en del av fonologin och lyder därmed under grammatiska regler (liksom t.ex. ordföljd, ordbildning, stavelsestruktur). Av detta följer att olika språk har olika intonationsgrammatik.
Intonationsteorier har främst byggt på observationer från västgermanska språk (engelska, tyska, nederländska). Den nordgermanska dialekt som vi vet mest om är stockholmskan, som har studerats av flera forskare. Andra dialekter än stockholmskan vet vi däremot betydligt mindre om. Vi vet dock att flera av de nordgermanska språken har egenskaper som skiljer dem från de västgermanska språken. Bland annat har både norska och svenska (men inte danska) s.k. tonaccent, vilket betyder att enskilda ord har en av två möjliga tonala beskaffenheter. Jämför ordet Polen som har accent 1, med pålen som har accent 2. Stockholmssvenska och en del andra dialekter har också en väldigt tydlig skillnad mellan två sätt att göra ord prominenta. De två sätten kallar vi stor accent och liten accent. Stora accenter används på ord som vi vill göra särskilt prominenta, medan små accenter används på ord som är mindre prominenta. En tredje egenskap som skiljer åtminstone stockholmskan från de västgermanska språken är att talarna har en stark prominens i början av yttranden, i tillägg till den starka prominens som finns i slutet. Ingen av dessa tre egenskaper finns i någon större utsträckning i de västgermanska språken.
Vi undersöker hypotesen att de skånska och danska dialekterna representerar övergången mellan nordgermansk och västgermansk intonation. Genom att studera skånska och danska dialekter tror vi därför att vi bättre kommer att förstå hur de nordgermanska språkens intonation är relaterad till de västgermanska språken. Vi studerar hur tonaccenterna, de stora och små accenterna och prominenserna i början och slutet av fraser ser ut i olika skånska och danska dialekter. I och med den ökade kunskapen om svenska och danska dialekter, kommer vi också bättre förstå hur dessa har utvecklats historiskt. Vi kan då dra mer generella slutsatser om hur nära besläktade dialekter kan skilja sig åt i fråga om intonation mer generellt, och hur intonationen fungerar i ett större germanskt perspektiv.
Metoden vi använder är experimentell. Vi låter informanter berätta om innehållet i bilder och bildserier, samtidigt som vi spelar in dem. Vi analyserar sedan informanternas röster i talanalysprogrammet Praat (http://www.fon.hum.uva.nl/praat/), och kan på så vis mäta formen och storleken på tonala rörelser när informanterna uttrycker olika typer av betydelser. En fördel med detta sätt att mäta är att det tillåter oss både att upptäcka sådant som är obligatoriskt i intonationen (när alla informanter gör likadant), och att upptäcka sådant som varierar (t.ex. när olika informanter gör på olika sätt).