Ölands järnåldersbefolkning: bioarkeologiska studier av migration, diet och demografi

Tack vare min osteologiska grund kan jag utgå från människornas komplexa egenarter (t.ex. hälsa, kroppslängd, genetiska variationer) och med alla källkritiska aspekter utifrån dem tolka informationen som isotoper ger om diet och migration och det arkeologiska materialet ger om kulturell och social status. På så vis kommer man både människan in på livet och i förlängningen hela samhällets dynamik.

Järnåldern är i min mening en särskilt fascinerande och omvälvande arkeologisk period. Efter 2000-3000 år finns inte bara ett rikt och varierat arkeologiskt källmaterial utan också några av de tidigaste skriftliga källorna kvar, vilka hjälper oss att förstå de människor som då levde i Skandinavien. Det är ingen tvekan om att Öland under järnåldern var en särskilt dynamisk plats med omfattande kulturellt utbyte, vilket tydligt manifesterats i den materiella kulturen i t.ex. gravar. Som en ö i Östersjön hade Öland en självklar roll som mottagare och spridare av såväl ting som människor.

Jag studerar skelett och fynd från öländska järnåldersgravar för att få veta hur befolkningen och samhällets struktur sett ut. När jag gör osteologiska analyser av skeletten får jag t.ex. veta en persons ålder, kön, kroppslängd och hälsa. Genom att göra istopanalyser av små ben- och tandprover från skeletten kan jag få veta var någon växt upp och om de flyttat under livet samt vilken diet de haft. De arkeologiska fynden från graven kan berätta om personens kulturella och sociala tillhörighet. När jag äger samman alla dessa aspekter av människorna får jag fram inte bara enskilda levnadsöden utan även en bild av hela samhällets struktur. De senaste 15 åren har isotopanalyser blivit etablerade som metod och ökat i popularitet inom forskningen men det har inte tidigare använts på detta tvärvetenskapliga sätt och i denna omfattning i Skandinavien.