The phonology of subordinate clauses and syntactic processing in Japanese

This 4-year project will investigate prosodic properties of syntactic (subordinate) clauses in Japanese as well as their impacts on native speakers' acceptability judgments.

The first goal is to understand the mechanism of syntax–prosody mapping at the clause-level, which is still understudied compared to the phrase-level mapping. In order to obtain solid descriptive knowledge of prosodic properties of syntactic clauses, a series of controlled laboratory recordings and a corpus study of spontaneous speech are planned. Three topics will be studied: 1) Prosodic comparison of syntactic clause boundaries and phrase boundaries; 2) Prosodic comparison of different syntactic subordinate clause types; and 3) (Mis)matches
between syntactic and phonological clause boundaries. These topics also concern several theoretical questions regarding Match Theory, a recent theory of syntax–prosody mapping.

The second goal is to understand the effects of clause-level prosody on syntactic processing. The project aims to explain how the prosodic properties of clauses facilitate, or sometimes interfere with, parsing of syntactic clauses. In particular, two experiments (production and perception) are planned to verify a prosody-driven account of the so-called Clausemate Condition, a (seemingly) syntactic condition that applies to phrases undergoing certain syntactic movement operations. This study will clarify the relation between prosodic clause boundaries and clausemateship of syntactic phrases.

Detta projekt handlar om vilken roll språkmelodin spelar när vår hjärna tolkar, eller bearbetar, språk. Språket som undersöks i detta projekt är japanska, men många av de slutsatser som nås kan antas gälla också för talare av alla språk, eftersom det handlar om generella kognitiva principer för hur hjärnan bearbetar språk. Den forskning vi bedriver bidrar till att öka förståelsen av människans språkförmåga, vilken är en central del av människans kognitiva förmåga.

Vi vet sedan tidigare att språkmelodin påverkar hjärnans bearbetning av tal. Man tror att detta är sant inte bara när vi hör någon tala, utan också när vi läser tyst för oss själva. För att förklara att språkmelodin inte bara är något som finns i vårt uttal, utan också i en tyst tolkning av en mening, talar man om den implicita språkmelodin (the Implicit Prosody Hypothesis, Fodor 1998, 2002). Eftersom man tänker sig att språkmelodin inte bara är något som vi hör och uttalar, utan också något som vi har en abstrakt representation av, så kan den påverka vilka ordföljder som är möjliga och omöjliga i ett visst språk. Möjliga ordföljder är de som passar väl ihop med principerna för hur den implicita och den uttalade språkmelodin byggs upp, medan omöjliga ordföljder är de som inte passar väl ihop med dessa principer.

I detta projekt undersöker vi hur den implicita och den uttalade språkmelodin påverkar vilka ordföljder som är möjliga och omöjliga i japanska. Projektet fokuserar på de aspekter av hjärnans bearbetning som är specifikt kopplade till huvudsatser och bisatser, och till skillnaden mellan dessa två sorters satser. Vi tittar till exempel på enkla huvudsatser som Yuji bjöd Naoya’s syster på kalaset och huvudsatser som innehåller bisatser som Yuji sa till Naoya att Yumi tappade bagaget.

I projektets första del kartlägger vi hur satsers språkmelodi egentligen ser ut. Mer kunskap kring detta är en förutsättning för att vi i ett senare skede ska kunna studera bearbetningen av satsernas språkmelodi. Det finns en del forskning om språkmelodi, och hur meningsbyggnaden generellt förhåller sig till språkmelodin. Men vi vet fortfarande inte hur talare och lyssnare utnyttjar språkmelodin för att skilja huvudsatser och bisatser från varandra och från andra strukturer som inte är satser (till exempel olika typer av fraser som saknar predikat, som Naoya’s systers röda bil eller på grund av gårdagens översvämning). För att undersöka detta låter vi försökspersoner läsa in olika typer av huvudsatser och bisatser, som vi sedan analyserar akustiskt. Vi undersöker också den stora japanska korpusen Corpus of Spontaneous Japanese CSJ, (Maekawa 2003), som har byggts upp vid National Institute of Japanese Language and Linguistics (NINJAL), för att se om våra slutsatser stämmer för större mängder spontant tal.

I projektets andra del försöker vi att bättre förstå hur huvudsatsers och bisatsers språkmelodi påverkar hur hjärnan bearbetar satserna. Vi tittar på satser med speciell ordföljd som diskuterats i den tidigare litteraturen, och där det har föreslagits att språkmelodin kan spela en avgörande roll. Vi undersöker satser av denna typ dels genom att låta talare läsa dem och sedan analysera inläsningarna akustiskt, dels genom att i så kallade perceptionsexperiment undersöka huruvida talare uppfattar satserna som grammatiskt korrekta eller inkorrekta med olika typer av språkmelodi, och dels genom att studera hur hjärnan reagerar på olika språkmelodi i kombination med olika ordföljder i ett så kallat ERP-experiment (Event Related Potentials).