Ton och grammatik i hjärnan: Forskning och tillämpning

När någon pratar använder vi hela tiden omedvetet språkmelodin för att förutsäga vilka grammatiska strukturer vi kommer att höra. Med modern medicinsk teknik ska detta Wallenberg Academy Fellow-projekt kartlägga de nätverk i hjärnan som möjliggör kopplingen mellan ton och grammatik.

När modersmålstalare lyssnar på tal använder de omedvetet språkmelodin för att förbereda sig på kommande grammatiska strukturer. Detta är en del av förklaringen till att man kan bearbeta och förstå det vanliga talets grammatiska strukturer trots att de ofta uttalas i hastigheter på över sex stavelser per sekund. Vi har upptäckt att olika initiala toner i svensk språkmelodi aktiverar associerade grammatiska strukturer i hjärnan, på både sats- och ordnivå. Ett exempel på ordnivå är att lyssnare omedvetet använder svenska ”ordaccenter” för att förutsäga associerade ändelser. Exempelvis används ”Accent 2”, en hög ton i ordstammen, till att förutsäga ändelser som plural-ar. En hög ton på båt- gör således en lyssnare beredd på att höra båt-ar. En låg ton på stammen, kallad ”Accent 1”, används i stället för att förutsäga ändelser som -en i båt-en. Med elektroencefalografi (EEG) har vi sett hur en intrikat interaktion mellan tonala ledtrådar påverkar bearbetning av ord- och satsstruktur, redan under de tidigaste stadierna av språkuppfattning, någon tiondels sekund efter att ett ord har hörts. Projektet ska föra denna forskning vidare genom att identifiera de nätverk av hjärnområden och nervbanor som möjliggör bearbetningen av tonal och grammatisk information och kopplingen däremellan. Till det kommer spjutspetstekniker för hjärnavbildning att användas, bl.a. funktionell magnetresonansavbildning (fMRI), Diffusion Tensor Imaging (DTI) och relaterade metoder under utveckling.