Trumps politiska diskurs och interaktionen mellan talare och åhörare—ett filosofiskt perspektiv på ett konkret fall

Trumps presidentskap ges av många som exempel på post-sannings-politik, en politisk kultur där fakta ignoreras och de politiska diskurserna kännetecknas av alternativa fakta och konspirationsteorier. En tidigare studie (delfinansierad av Åke Wibergs stiftelse) visar att Trumps diskurs i flera avseenden endast utgör en extrem av det som utmärker politiska diskurser generellt nämligen att de inte främst bygger på fakta, utan att de bedöms utifrån de effekter de får. Så kan de identifieras som performativa. En slutsats i en uppföljande studie av det performativa är att den interaktiva relationen är av avgörande betydelse med konsekvensen att talaren har mindre kontroll över det som sägs än som ofta antas. Medel söks nu för att pröva förklaringskraften i de tidigare studierna genom en analys av Trumps tal i FN 2018. Trump kan sägas bli förlöjligad i det sammanhanget, men det väljarstöd han har påverkas inte. Tesen är effekten av en politisk diskurs bestäms av interaktionen mellan avsändare och mottagare. På så sätt luckras den tydliga åtskillnaden mellan mottagare och avsändare upp. Därmed blir icke-avsedda och implicita budskap potentiellt lika viktiga som avsedda och explicita budskap. Ett resultat är att frågor om ansvarsutkrävande väcks vilka i sin tur förväntas ge upphov till nya frågor om demokratins karaktär. Projektet genomförs på halvtid under sex månader. Resultaten redovisas i en artikel i en internationell akademisk tidskrift. Manus färdigställs under hösten 2021.