Neurokognitiva utredningsmetoders validitet hos barn med ADHD

Trots omfattande forskning om barn och unga med ADHD, finns fortfarande kunskapsluckor om validitet och klinisk användbarhet avseende olika utredningsmetoder som används vid utredning av ADHD. Liksom många barnpsykiatriska tillstånd, är problematiken vid ADHD heterogen. Heterogenitet gäller den kliniska presentationen av ADHD i tre subgrupper (huvudsakligen ouppmärksamhet, huvudsakligen hyperaktivitet/impulsivitet och en kombination av dessa), kliniska tillstånd som samtidigt förekommer vid ADHD, tilläggssvårigheter avseende neurokognitiva funktioner, affektivt, emotionellt, beteende-mässigt och inlärningsmässigt. Heterogeniteten och överlappningen mot andra tillstånd, påverkar träffsäkerheten hos diagnostiska metoder vid ADHD samt hur väl metoder kan urskilja barn med ADHD och andra kliniska grupper. Olika slags studier erhåller olika resultat, t.ex. populationsbaserade studier med standardiserade diagnostiska metoder erhåller en jämn prevalens ADHD på ca 5 % medan kliniska studier visar en ojämn förekomst av ADHD. Kliniska studier visar också på högre grad av samsjuklighet, lägre funktionsnivå samt en högre grad av persistent ADHD. Studiens övergripande målsättning är att undersöka diagnostisk och prospektiv validitet avseende naturalistiska kliniska neuropsykologiska utredningar gällande barn med ADHD. Studie I: Populationen bestod av en klinisk grupp av barn och ungdomar som remitterats till Barn– och ungdomsmottagningen (BUP) för misstänkt ADHD. Retrospektiva journaluppgifter samlades in för 118 barn och ungdomar, 78 barn som diagnostiserats med ADHD (ADHD–gruppen) och 40 barn som inte fick en ADHD–diagnos. Studie II: Populationen bestod av sammanlagt 199 deltagare, 138 barn med diagnos ADHD (klinisk grupp) och 61 typiskt utvecklade skolbarn (kontrollgrupp). Etthundrasextiosju personer (84 %) (ADHD–grupp n=115, 83%; Kontroll–grupp n=52,85%) deltog i uppföljningen tre år senare. Exklusionskriterier var intellektuell funktionsnedsättning eller att tolk behövdes. ADHD–gruppen rekryterades till projektet när de utreddes för ADHD på Neuropsykiatriska mottagningen, Barn– och ungdomspsykiatriska kliniken i Lund 2011–2012. Mottagningen arbetade enligt regionalt vårdprogram. Utredningarna omfattade medicinsk, barnpsykiatrisk, utvecklingspsykologisk och social anamnes inklusive tidigare journaldata, neurologisk undersökning, neuropsykiatrisk och neuropsykologisk utredning samt semistrukturerad lärarintervju. Kontrollgruppen rekryterades från skolor i samma upptagningsområde och inom samma åldersgrupp som den kliniska gruppen. Projektet avser bidra till kunskap om neurokognitiva utredningars relevans avseende barn med ADHD gällande diagnostik satt i ett utvecklingsperspektiv. Projektets unika bidrag är att det undersöker stabiliteten hos olika utredningsmetoder avseende ADHD. Troligen kommer man i framtiden inte att kunna göra en liknande studie, med tanke på att psykologutredning kanske inte kommer ingår i själva ADHD-utredningen hos tydlig ADHD-problematik.

Barn och unga med ADHD är sinsemellan väldigt olika. En del har ADHD som yttrar sig i svårigheter att vara alert och uppmärksam. Andra har ADHD som yttrar sig i att man är mer aktiv och impulsiv än andra. De flesta med ADHD har svårigheter inom båda områdena. Förutom ADHD har man ibland problem inom andra områden. Detta kan innebära en risk för negativ utveckling. Man kan ha svårt med inlärning, depression, ångest, beteendemässigt, att hantera ilska, att komma överens med andra och att klara av vardagskraven t.ex. När man utreder och bedömer ADHD kan det därför vara svårt att avgöra vad som är viktigt att undersöka och hur man ska göra det. Det här projektet har som mål att undersöka vilka områden som är relevanta att utreda när man har ADHD. Det gäller både vid diagnossättning och vad som är relevant i ett långsiktigt perspektiv. Vi undersöker också om utredningsresultaten är stabila över tid eller om det verkar som att man behöver göra om utredningarna.