A Sound Approach Toward a Mobility Aid for Blind and Low-Vision Individuals

Det finns runt 100 000 blinda och kraftigt synnedsatta individer (BKSI:er) i Sverige. Sådan synnedsättning leder till en kraftigt minskad förmåga för självständig förflyttning och lägre livskvalité, med ökad risk för arbetslöshet, trafikolyckor, en stillasittande livsstil och depression. Hälften av alla käpp- och hundanvändare är med om en huvudkollision årligen, och drygt var tredje för en fallolycka — vilka kan föra med sig öppna sår, brutna tänder och höftfrakturer. Det finns många som inte vågar eller kan ge sig ut på egen hand överhuvudtaget. Överlag har en blind person sju gånger högre risk att dö under ett år än vad en normalseende person har.

Denna bristande rörlighet leder också till stora samhällskostnader. I Sverige är kringkostnaderna till kraftig synnedsättning och blindhet, såsom för transport, assistans, depression, fallolyckor och minskad produktivitet, åtminstone 25 miljarder kronor om året. En betydande del av detta axlas av individerna själva, och av deras närstående. Mer individuellt kostar en enda ledarhund 100 000 kr om året för staten.

Den lägre förmågan för självständig förflyttning hos BKSI:er är trots dagens hjälpmedel, vita käppar och ledarhundar. De är alltså otillräckliga. Detta har varit känt länge, och därför har hundratals tekniska hjälpmedel föreslagits de senaste 70 åren, men dessvärre utan större framgång. Detta beror i stor del på hur utveckling i fältet sker, för det visar sig att det finns kraftiga brister i att: utnyttja tidigare forskning och designvetenskap; välja välmotiverade och lärorika metoder och mätvärden; utföra långsiktiga tester; fråga BKSI:er vad de tycker, och speciellt jämfört med deras nuvarande hjälpmedel; samt inkludera tillräckligt många BKSI:er i användartest.

I denna avhandling presenteras därför först ett allmänt designverktyg, Desire of Use (DoU). Detta används sedan för att knyta ihop designvetenskap, tidigare lärdomar och vilka behov BKSI:er har för förflyttning, för att på så sätt försöka undvika de problem som fältet i stort har, och maximera möjligheterna att nå ett lyckat hjälpmedel.

DoU används sedan för att konstruera ett nytt mätverktyg i form av ett omfattande frågeformulär som fokuserar på förflyttning hos BKSI:er, samt aktivt främjar jämförelse med dagens hjälpmedel. Dessutom används det som utgångspunkt i utvecklingen av nya testmetoder och andra mätvärden.

För att kunna utföra reproducerbara tester, men som också sker i relevanta stadsmiljöer och med ett tillräckligt antal testare från målgruppen, beskrivs också ett nytt portabelt VR-system. Det gör det möjligt att t.ex. testa hemma hos BKSI:er — vilket kraftigt ökar mängden möjliga testare.

Dessa verktyg, DoU, frågeformuläret, och VR-systemet, används till sist för att utveckla och utvärdera ett nytt slags förflyttningshjälpmedel, Audomni, på ett så effektivt, lärorikt och användarcentrerat sätt som möjligt. Audomni går ut på att, lite som ekolokalisering, omvandla en användares synfält till ljud. På så sätt blir det möjligt att förstå omgivningar på ett större avstånd, och att förflytta sig i dem på ett nytt sätt. Kortfattat omvandlas avstånd till volym, höger–vänster till stereo och uppåt–nedåt till olika toner. Allting sker samtidigt och i realtid. Olika former förmedlar därigenom olika ljud, och användaren själv lär sig att tolka sina miljöer.

Med hjälp av de utvecklade metoderna och mätvärdena, kunde Audomni under 2022 testas med 19 BKSI:er från fem olika regioner i Sverige. Det sannolikt mest intressanta resultatet var att 76 % (13 av 17) av dem svarade att det var mycket eller extremt sannolikt att de skulle vilja använda hjälpmedlet tillsammans med deras nuvarande hjälpmedel — och med kommentarer som “Jag ser fruktansvärt bra potential, och det här saknas.” Det kan vara det första arbetet som visar att en majoritet av deltagare från målgruppen faktiskt vill använda ett nytt förflyttningshjälpmedel.

Slutligen presenteras också vägen framåt för Audomni, eller andra hjälpmedel, i form av en tidig redogörelse för hur långsiktiga tester kan utformas för att visa om ett hjälpmedel faktiskt ger en ökad rörlighet hos användarna.

I stort beskriver denna avhandlingen nya verktyg som kan möjliggöra ett nytt funktionellt och vida använt förflyttningshjälpmedel för BKSI:er — exemplifierat med hjälp av den parallella utvecklingen och utvärderingen av Audomni. Målsättningen är att detta är ett steg på vägen till ett hjälpmedel som minskar stora samhällskostnader och bördan på familj och vänner, samt för användaren innebär ökad livskvalité och självständig förflyttning.