Att slita – eller – stjäla för brödfödan?

Om en person på regelbunden basis skaffar sig sitt uppehälle genom att stjäla från sina medmänniskor kan man säga att vederbörande försörjer sig genom att stjäla. Varför väljer någon ett sådant leverne och hur har livsstilskriminella försvarat vad de gjort för att skaffa sig mat på bordet?
I detta kapitel diskuteras hur svenska straffångar resonerade kring sitt eget tjuvaktiga beteende under första hälften av 1800-talet. Utifrån självbiografier, skrivna på sent 1840-tal av sjutton livstidsdömda straffångar, diskuteras vilka för- och nackdelar som denna annorlunda försörjningsmetod innebar. Det kommer framgå att det fanns vissa fördelar med att leva på fel sida lagen, men också att tjuvarna gjorde skillnad på stöld och stöld. Det fanns mer eller mindre ”hederliga”, ”skickliga” och ”professionella” tjuvar. Det fanns inte någon regelrätt ”tjuvheder” men ibland kunde tjuvarnas brottsliga beteende försvaras eller rent av beundras av andra. En tjuv hade med andra ord inte med nödvändighet förlorat sin sociala ställning inom den egna gruppen utan kunde, trots sitt leverne, mötas med viss respekt.
Det kommer även att framkomma att tjuvarna ofta stod nära samhällets svagare grupper, att de ofta hjälpte de svaga i samhället och att de i gengäld kunde få hjälp tillbaka när de var illa ute. Skiljelinjen drogs inte enbart mellan hederliga och brottsliga människor utan lika mycket mellan å ena sidan egendomsägarna, myndigheterna och polisväsendet och å andra sidan de fattiga, de egendomslösa och de kriminella.