Blood-Graft Interactions: With special reference to cellular immune-reactivity in vascular and endovascular surgery.

Popular Abstract in Swedish
Åderförkalkning i benens artärer ger upphov till "fönstertittarsjuka" och, i svåra fall, kritisk ischemi med vilosmärtor och sår eller kallbrand. I dessa sistnämnda fall är risken för en amputation stor. Kärlkirurgiska metoder med s.k. bypassoperationer användes för att söka rädda benen. För detta ändamål används helst patientens egna vener, men i vissa fall måste man använda ett konstgjort material. En komplikation till denna typ av åtgärd är att detta "kärlgraft" ånyo täpps till. Det strömmande blodet och insidan av kärlgraftet interagerar på sådant sätt att risken för blodpropp (trombos) alltid finns, men är speciellt stor om blodflödet är litet, om kärlgraftet är långt och dess diameter liten. De frågor som då uppstår är om insidan på graft-materialet kan förändras eller om blodets egenskaper kan påverkas med läkemedel så att risken för trombbildning minskas.

Denna interaktion mellan främmande material och blodet är en signal att starta reaktioner där flera olika celler i blodet aktiveras, framför allt trombocyter och vita blodkroppar. Cellerna aggregerar och fastnar på den konstgjorda ytan och ger upphov till trombbildning. Det är också en inflammatorisk reaktion som sätts igång, och de till graft och blodkärl vidhäftande cellerna frisätter en mängd mer eller mindre skadliga substanser, vilka i det långa loppet sannolikt också har betydelse för uppkomst av en oönskad celltillväxt, vilken i sin tur kan ge förträngning i graft och kärl (neointimal hyperplasi). Det är således önskvärt att reducera dessa reaktioner. Någon effektiv förebyggande behandling av denna celltillväxt har ännu ej tagits fram.

I avhandlingen har påvisats cellulära reaktioner framkallade av graftmaterial, vilka möjligen kan påverkas för att minimera neointimal hyperplasi. Adhesionsintegriner är molekyler som kommer till uttryck på vita blodkroppar och trombocyter när dessa aktiveras, och de ingår därför i de reaktioner som leder till aggregation av cellerna på det konstgjorda materialet. Det är sannolikt att en hämning av dessa adhesionsmolekyler kan leda till en mindre vidhäftningstendens, vilket då skulle kunna ha en positiv effekt. Olika typer av konstgjort material medför olika uttryck av adhesionsmolekyler vilket kan ha betydelse för val av protesmaterial. Det har också påvisats att cytokiner frisätts i denna situation. Två olika läkemedel har prövats och har visats ha en hämmande effekt på cytokinfrisättningen. Förutom dessa experimentella studier har cytokinfrisättningen i samband med kirurgi på aorta hos människa studerats. Härvid har operationen som sådan genererat ett inflammatoriskt svar, men några större skillnader vad gäller cytokin-frisättning eller s.k. komplementaktivering har inte noterats vid användning av två olika graftmaterial. Så kallad endoluminal operation av aortaaneurysm, varvid graftet förs in via ett litet ingrepp i ljumskartären, vilket ersätter den stora öppna bukoperationen, har börjat komma till användning. Vi har jämfört det biologiska svaret vid dessa båda typer av operation och det visar sig då att den endoluminala operationen ger en mer uttalad inflammatorisk reaktion jämfört med öppen kirurgi. Däremot är den reaktion som svarar mot operationstraumat betydligt lägre i den endoluminala operationsgruppen.

Avhandlingen pekar på vissa möjligheter att påverka reaktionen mellan konstgjorda ytor och blod men öppnar också flera frågor vad gäller hur olika operationsmetoder påverkar organismen. Kliniska frågor kan möjligen få sina svar genom fortsatt forskning kring inflammation-immunologi.