Constructing Transit Corridors: The Politics of Public Transport Policy and Planning in Malmöhus and Skåne 1970-2020

Att planera lokal och regional kollektivtrafik i så kallade ’starka stråk’ – det vill säga att koncentrera infrastruktur och resurser till ett antal färre, men attraktivare stråk i en stad eller en region – är ett standardförfarande i samtida kollektivtrafikplanering. Så har inte alltid varit fallet dock. Denna avhandling visar hur organiseringen av beslutsfattande, planeringspraktiker och den rumsliga utformningen av kollektivtrafiken i Skåne har varit skådeplatser för en ständig kamp mellan olika aktörer och nivåer om inflytande över idéer och resurser. Liknande utvecklingar och trender kan skönjas på andra platser såväl inom Sverige som internationellt och även om dessa följer sina egna unika händelseförlopp så finns det lärdomar att dra från denna studie till andra. Att förstå de grundläggande värderingar som kollektivtrafiksystem utformas efter och de konflikter som uppstår när dessa värderingar krockar kan bidra till förbättrade möjligheter att planera ett rättvist och inkluderande kollektivtrafiksystem som möjliggör hållbar mobilitet för flertalet.
Avhandlingen analyserar hur starka stråk har kommit att dominera kollektivtrafikens styrning och rumsliga utveckling genom en fallstudie av Malmöhus län och Skåne mellan 1975 och 2020. Analysen bygger på närstudier av arkivdokument och intervjuer med personer som var involverade i planeringen av kollektivtrafiken i Malmöhus län och Skåne. Genom en analys av hur förändring och stabilitet i kollektivtrafiksystemet har motiverats och omsatts i praktik visar avhandlingen hur starka stråk-planeringen utvecklades i samspel med viktiga samhällsförändringar under denna period, såsom ökad regionalisering, mer fokus på miljö och klimat och integrationen inom Öresundsregionen. En genomgående spänning existerar i kollektivtrafikens styrning mellan idéer om rättvisa och effektivitet å ena sidan, och organisering av kollektivtrafikens styrning genom samordning och konkurrens å andra. Dessa idéer har varit avgörande för att motivera kollektivtrafikens organisatoriska och rumsliga omorganisering sedan införandet av ett regionalt huvudmannaskap för kollektivtrafiken i slutet av 1970-talet.
Inledningsvis var geografisk och ekonomisk rättvisa viktiga ledord och motiverade en kraftig utbyggnad och spridning av de regionala kollektivtrafiksystemen. I Malmöhus organiserades kollektivtrafiken med starka kommuner och kommunförbund i relation till landstinget, vilket ytterligare förstärkte denna tendens. Reaktioner på de kraftiga underskotten för kollektivtrafiken som detta resulterade i, tillsammans med en under 1980-talet förändrad syn på den offentliga politikens roll och möjlighet, ledde till ett ökat fokus på ekonomisk effektivitet.
På 1990-talet försvagades kommunernas inflytande över kollektivtrafiken till förmån för ett mer regionalt orienterat kollektivtrafikhuvudmannaskap. I denna process formulerades också starka stråk som en strategisk utvecklingsprincip för kollektivtrafiken, vilken gick hand i hand med en tydlig marknadsorientering i styrningen, ett fokus på ökat regionalt resande och en vilja att stärka kollektivtrafikens attraktivitet som ett hållbart alternativ till bilismen. Dessa idéer institutionaliserades genom en omorganisering av trafikhuvudmannaskapet med en starkare regional aktör och en mer perifer roll för kommunerna, och tog fysiskt uttryck genom infrastrukturinvesteringar i tåg- och expressbussystem på bekostnad av områden med lägre efterfrågan på kollektivtrafik. När Region Skåne bildades 1999 var starka stråk-planeringen i praktiken färdigutvecklad och bidrog till att forma den nya regionen. Sedan dess har den fortsatt att vara ett fundament i den skånska kollektivtrafikstrategin: regionen har bundits samman och expanderats genom fortsatta satsningar på starka stråk, inte minst genom invigningen av Öresundsbron och Citytunneln samt en utvidgning av Öresundstågsystemet.
Men trots (eller kanske på grund av) de starka stråkens dominans fortlever konflikter mellan de delar av regionen som har gynnats kraftigast och de som oroar sig för ett minskat kollektivtrafikutbud av den förda politiken. Även om de starka stråken framstår som en ohotad princip i den samtida kollektivtrafikdiskursen utgör den pågående omställningen mot hållbar mobilitet en fortsatt utmaning för den framtida kollektivtrafikpolitiken. En slutsats av min studie är att kollektivtrafikforskningen skulle gynnas av att bli mer självmedveten om de implicita ideologiska antaganden och maktanspråk som den bygger på.