Den europeiska stabiliseringspolitiken efter coronapandemin - Mer flexibel integration eller federalism?

I bokens kapitel diskuterar Fredrik N G Andersson och Lars Jonung finans- och penningpolitiken i Europa efter coronapandemin. Sedan euron, den gemensamma valutan, infördes den förste januari 1999 har såväl penningpolitiken som finanspolitiken varit föremål för en rad reformer. Dessa har varit påverkade av erfarenheterna och tolkningen av tidigare ekonomiska kriser. I samband med coronapandemin 2020–21 togs de första stegen mot en federal finanspolitik inom EU då medlemsländerna kom överens om den gemensamma återhämtningsplanen NextGenerationEU. Den innehåller både transfereringar mellan medlemsländerna och nya befogenheter för EU-kommissionen att ta upp lån och skatter.

I detta kapitel diskuterar Andersson och Jonung innebörden av en gemensam finanspolitik för EU. Vilka möjligheter och svårigheter skulle en federal finanspolitik möta? Kapitlet inleds med en genomgång av hur den globala finanskrisen 2008/09, den europeiska skuldkrisen 2010–15 samt coronapandemin påverkat det stabiliseringspolitiska ramverket i EU. Den grundläggande tesen som författarna driver är att reformerna av ramverket har styrts av kortsiktiga krishänsyn och inte av de grundläggande problemen som EU:s ekonomier brottas med. Ökad federalism genom en fiskal union och ett större ansvar för den Europeiska unionen i utformningen av finanspolitiken löser inte unionens centrala ekonomiska obalanser. Snarare kan ökad federalism leda till ytterligare spänningar mellan medlemsländerna när deras nationella intressen skiljer sig åt.

Andersson och Jonung betonar struktur- och tillväxtreformer som ett alternativ till en federal finanspolitik. Europas ekonomi har under lång tid lidit av svag tillväxt vilket förstärker den ekonomiska nedgången under kriser. Genom att fokusera på tillväxt- och strukturreformer kan Europa möta framtida kriser mer framgångsrikt än vad fallet varit under eurons första tjugo år. Ett sådant reformarbete omfattar ett färdigställa en väl fungerande inre marknad – en fråga som redan ligger inom EU:s kompetensområde och som inte kräver nya maktbefogenheter.