“Den katolska faran” : Antikatolicismen och den svenska nationella identiteten i ett nordiskt perspektiv

Under 1800-talet tilltog de antikatolska stämningarna i Europa. Antikatolicismen hämtade sin näring från katolska kyrkans fördömande av såväl protestantismen som den moderna utvecklingen i riktning mot ett sekulärt samhälle. I flera länder utmynnade dessa motsättningar i veritabla sammandrabbningar mellan katolska kyrkan och den av liberala krafter dominerande statsmakten. Man talade om ”kulturkamp”, och från statsmaktens sida tillgreps diskriminerande lagstiftning, expropriering och landsförvisning av medlemmar av katolska ordnar och kongregationer.

I Sverige förekom inga ideologiska sammandrabbningar av detta slag. Fram till 1860 års dissenterlag var det olagligt för svenska medborgare att tillhöra någon annan kyrka än den evangelisk-lutherska svenska kyrkan. Landets katolska minoritet representerade därför länge en numerärt obetydlig utlänningskyrka, och till skillnad från andra protestantiska länder som Storbritannien, Holland och även Danmark förblev antalet katolska konvertiter få. Detta har ofta förklarats med att den svenska nationella traditionen var så intimt förknippad med lutherdomen och dess kamp mot ”papismen”. Denna koppling mellan lutherdom och svensk nationell identitet levde kvar långt efter det att religionen för de flesta svenskar upphört att vara ett normativt riktmärke i tillvaron.

Hur såg den antikatolska retoriken ut? I vad mån knöt den an till till inhemska lutherskt konfessionella traditioner? Och hur förändrades den antikatolska retoriken över tid? Detta är temat för denna artikel.