Euron och nationalstaten som aldrig försvann: Behöver Europa fler valutor?

Fredrik N G Andersson diskuterar i bokens sjätte kapitel den gemensamma valutan eurons problem och framtid. Andersson påpekar att utmaningen för euron inte är nationalstatens återkomst utan att nationalstaten aldrig försvann. För att vinsterna med en gemensam valuta skall överstiga kostnaderna måste euroländerna förenas i en politisk union som gemensamt utformar regler för bland annat skatter, arbetsmarknad och välfärd. Länderna har dock varit ovilliga att lämna ifrån sig makten över den ekonomiska politiken. Andersson visar att inom manga områden har länderna agerat efter sitt nationella intresse istället för det gemensammas bästa vilket gett upphov till skillnader i den ekonomiska utvecklingen. Dessa skillnader har i sin tur bidragit till politiska konflikter mellan medlemsländerna som försvarar hela EU-samarbetet. Vidare beskriver Andersson de reformförslag som EU-kommissionen lagt fram och som är tänkta att stärka euron. Andersson är kritisk till dessa reformer, som han menar är alltför bakåtblickande, och i sin analys kommer han fram till att de inte heller är tillräckliga för att återställa den ekonomiska balansen i euroområdet. Utifrån analysen diskuterar Andersson därefter om euron bör splittras i två eller fler valutor när länderna i praktiken visat sig ovilliga att säkra eurons framtid genom en politisk union. Han finner att det vore den mest rimliga utvecklingen, nämligen att något eller några länder lämnar euron. Ett sådant scenario skulle kunna bidra till att minska det sociala och ekonomiska tryck som byggts upp inom euroområdet och som 2019 försvarar EU-ländernas samarbete. Att splittra euron är dock inte enkelt och riskerar att bli väldigt kostsamt på kort sikt. Men Andersson landar ända i att de långsiktiga vinsterna troligen är större än de kortsiktiga kostnaderna. Kapitlet mynnar ut i rekommendationen att EU och medlemsstaterna måste förbereda en vänskaplig skilsmässa där de kortsiktiga kostnaderna av att splittra euron begränsas genom att delningen av euroområdet sker under sa kontrollerade former som möjligt. På sa sätt kan mindre euro leda till mer Europa i framtiden.