Häktning får inte användas som ett universalmedel

Under senare tid har det från olika håll påtalats att det finns allvarliga brister i det svenska häktningssystemet. Debatten har varit livlig och främst gällt det faktum att vi i svensk rätt inte har någon bortre gräns för hur lång tid en misstänkt kan vara häktad. Det har också hävdats att restriktionerna i samband med häktning ofta är alltför hårda och att de tillämpas på ett slentrianmässigt sätt. Man har särskilt uppmärksammat att sådana brister i systemet kan få allvarliga konsekvenser för bland annat personer med psykisk ohälsa och för unga som placeras i häkte. Denna omfattande kritik, som – i vart fall när det gäller de långa häktnings­tiderna – tycks vara samstämmig, har kommit från så vitt skilda håll som FN:s tortyrkommitté, företrädare för kriminalvården, advokatsamfundet och journalister. Häktningen är den mest ingripande tvångsåtgärd som står till buds vid en brottsutredning. Den bör användas med eftertänksamhet och i enlighet med tydligt uttalade syften. Häktning får inte användas som ett universalmedel för allehanda ändamål, låt vara att sådana ändamål i sig kan vara lovvärda. Det är därför viktigt att det avsätts resurser för att såväl forskare som lagstiftare ska kunna beredas tillfälle att finna lösningar på de uppmärksammade problemen.