Introducing the child and its parent(s): Child-teacher-parent relationship-building during preschool transition

Relationer med nära vuxna är viktiga för barns utveckling. Forskning om känslomässig trygghet, så kallad ”anknytning”, mellan barn och förälder har visat att hur föräldrar bemöter barnets behov av tröst och närhet inverkar på barnets sätt att hantera känslomässig stress och navigera sociala relationer. Även andra omsorgspersoner i ett barns vardagsliv kan bli anknytningsfigurer för barnet, såsom personal på förskolan. Nyare forskning visar dessutom att kvaliteten på samarbetet mellan de olika vuxna omkring barnet, exempelvis förskolepersonal och föräldrar, kan påverka barnets relationer med de enskilda vuxna. Därför blir perioden när barnet börjar på förskolan, ofta kallad barnets “introduktion i förskolan”, särskilt viktig. Under denna process skapas nämligen en bro mellan hemmet och förskolan för första gången. Även om det verkar vara en viktig tid för barnet och dess familj, finns ingen konkret vägledning till arbetslag på förskolor för hur introduktionen av nya barn bör organiseras.
Empirisk forskning som undersöker hur olika sätt att introducera barn påverkar barnets välmående och relationsetableringen mellan familj och förskolepersonal är dessutom mycket sparsam. Denna avhandling har därför haft två mål. Det första var att undersöka och dokumentera hur förskolor i Sverige gör när de introducerar nya barn i förskolan (studie I och studie II). Det andra målet var att undersöka hur olika aspekter av introduktionsförfaranden kan påverka relationsetablering mellan barn, förälder och personal som en triadisk process, där alla är beroende av varandra. Resultaten från studie I och II visade att förskolor i Sverige huvudsakligen använder en av två introduktionsmodeller: den traditionella modellen och den föräldraaktiva modellen. Skillnader gällde bland annat längd och intensitet av introduktionsprocessen, men även organisering av förälderns roll under introduktionen skilde modellerna åt. I den föräldraaktiva modellen bjuds föräldern in att aktivt delta med sitt barn. I den traditionella modellen är det vanligare att låta föräldern inta en mer ”passiv” position i bakgrunden, för att ge mer plats åt barnet och personalen att agera på tumanhand. Studie III visade att när personalen uppfattade föräldern som tillitsfull, underlättade det etableringen av en varm och nära relation mellan barnet och personalen efter avslutad introduktion. Viktiga faktorer för utveckling av tillit var personalens förmåga att känna in förälderns känslor och tankar omkring förskolstarten, tillsammans med ett lågt antal barn per vuxen i barngruppen och personal med lång erfarenhet av att arbeta i förskolan. Dessutom var det gynnsamt för etablering av tillit om föräldern och personalen hade samspelat mycket med varandra under introduktionen.
Sammanfattningsvis föreslår avhandlingen att förskolan bör skapa förutsättningar för personalen att bemöta både föräldrar och barn på ett inkännande sätt under barnets introduktion, snarare än att följa en strikt introduktionsmodell. För att lyckas med detta kan strukturella faktorer på förskolan vara avgörande, såsom lågt antal barn per personal och en personalgrupp med gedigen yrkeserfarenhet.