New diagnostic approaches to monitor irrigating fluid absorption

Vid titthålskirurgi, så kallad endoskopi, används ofta spolvätskor för att vidga och skölja rent operationsfältet. I kontakt med kroppens vävnader finns det då risk att vätskan absorberas d.v.s. tas upp i kroppen. Vid skrapning av prostatan eller livmodern är det vanligt att 9 respektive 15 liter spolvätska används. Om ojordad elektrisk bränning används måste spolvätskan vara saltfri då den annars kan leda ström och explosioner kan uppstå. Nyare operationsmetoder använder jordad bränningsteknik vilket gör att vanligt koksalt då kan användas. Absorption över 3 liter, vilket sker vid upp till 10 av 100 operationer, kan orsaka livshotande tillstånd till följd av akut övervätskning och rubbad saltbalans. Befintliga sätt att mäta graden av absorption är mer eller mindre krångliga och tillförlitliga och används i liten grad. Alkohol kan tillsättas till spolvätskan
och koncentrationen i utandningsluften återspeglar då hur stor volym patienten fått i sig. Nackdelar med metoden är att alkohol försvinner långsamt ur kroppen samt att det vid stor absorption kan ge lättare berusning.

Den här avhandlingen består av 4 delarbeten. I arbete 1 studerade vi effekterna av massiv absorption av de saltfria spolvätskorna glycin och mannitol på 25 grisar. Resultaten visade att spolvätskorna ger kraftig urinproduktion med uttorkning och kraftigt försämrad cirkulation som följd. Dessutom sågs glycin ge större cellsvullnad, högre tryck i hjärnan och mer skada på hjärtat.

I delarbete 2 testade vi om lustgas kan användas för att diagnostisera spolvätskeabsorption. Vi löste en liten mängd lustgas (slutkoncentration 40 ml/L) i spolvätskan och testade olika tillförseltakter och mätmetoder på 12 försökspersoner. Lustgasmängderna som togs upp i kroppen svarade mot absorptionsmängden och kunde passivt mätas i utandningsluften med hjälp av en syrgasgrimma och en lustgasmätare. Utandningsmönstret visade både den absorberade mängden och om det skett direkt in i blodbanan eller via ansamling i närliggande hålrum.

I arbete 3 jämförde vi lustgas och etanolmetoderna på 86 patienter som genomgick skrapning av prostatan. Båda metoderna fungerade bra men stämde inte lika bra överens som då jämförelse gjordes med den kända vätskemängden
i arbete 2. Korrelationen varierade med graden av absorption.

I arbete 4 utvärderade vi om socker kan tillsättas till spolvätskan för att i efterhand värdera graden av absorption. När saltinnehållande spolvätska används kan inte mätning av salthalten i blodet användas för att värdera om
absorption skett. Först studerade vi 250 patienter som lottats till att få sockerhaltig eller sockerfri saltfri spolvätska vid prostataskrapning. Vid absorption av sockerhaltig saltfri spolvätska visade blodprover att blodsockerstegringen svarade mot utspädningen av salt i blodet. Detta stämde även för diabetiker då blodsockernivåerna under operation beror mer på hur tillförda mängder socker omfördelas i kroppen än på insulineffekter. Därefter studerade vi omfördelningen av en 1%-ig sockerlösning i kroppen hos 10
försökspersoner. De erhållna värdena användes i simuleringar av olika vätskemängder och vi såg att ökningen av blodsockret svarade mot absorptionsmängden.

Sammanfattningsvis visar den här avhandlingen mekanismerna bakom skadorna vid saltfri spolvätskeabsorption och visar 2 nya metoder som kan användas för mätning av spolvätskeupptag.

ISBN nummer 978-91-7831-515-4