Nyfikenhet, kritiskt tänkande och kvalitet

Universitetsläraren är för det mesta en pedagogisk amatör. En amatör är en "icke yrkesmässig utövare av något" men samtidigt en "älskare av något" (Wessén 1982). Med en lätt tolkning kan man alltså säga att en amatör utövar en verksamhet med kärleken som drivkraft. Detta kan då sättas i motsats till den professionelle utövaren som inte primärt har kärlek som drivkraft.

En utvecklingstendens som idag gör sig gällande är ett slags professionalisering av universitetsläraren. Förutom att det finns positiva drag i en sådan utveckling finns det också anledning att vara uppmärksam på riskerna. Kanske bevittnar vi nu lönearbetets kolonisering av den sista vita kontinenten inom utbildningssystemet? Med en sådan utveckling trängs den pedagogiska amatören tillbaka och vi tycker kanske då att vi främst har vunnit något - men vi kan också ha förlorat amatörismens drivkraft, kärleken.

Mot den bakgrunden rör sig föreliggande rapport i spänningsfältet mellan pedagogisk amatörism och professionalism. Jag anser att behovet av pedagogisk kvalitetsförbättring är stort inom universitetsutbildningen samtidigt som vi måste vara medvetna om riskerna med pedagogisk rationalisering och professionalisering.