Om internationella relationer och energisäkerhet

Att tala om energipolitik är ingen helt enkel uppgift. Beroende på vilka
dimensioner av energifrågan som sätts i fokus kan diskussionerna handla om
såväl tillväxtpolitik, miljömål, tekniska innovationer – och säkerhet. För att
närma sig begreppet energisäkerhet krävs en förståelse av å ena sidan
energisystemet, vad det är som ska säkras, och å andra sidan säkerhetspolitik,
vilka strategier som fungerar bäst.
Själva energisystemet präglas av en konstant förändring, bland annat genom
1970-talets oljekriser, ökad energikonsumtion bland industrialiserade länder,
introducerandet av kärnkraft, politisk instabilitet i energiproducerande länder
samt de senaste decenniernas klimatdrivna energiomställning.
Inom säkerhetspolitiken har teorier om internationella relationer bidragit med en
viktig bas för att visa på hur en framtid kan komma att präglas av exempelvis
rivalitet och konflikt eller av samarbetsvilja och gemensamma ansträngningar för
att upprätthålla ekonomisk stabilitet.
Genom sitt fokus på rivalitet och de fossila bränslenas oundvikliga knapphet har
energisäkerhet länge kommit att förklaras utifrån en neorealistisk diskurs, som
dessutom förstärkts ytterligare genom att vi under det senaste decenniet, till följd
av en krisbenägen global ekonomi, närmat oss ett tillstånd av ”svag”
globalisering där stater förvisso deltar i den internationella ekonomin men endast
under förutsättning att det gynnar landets politiska, strategiska och ekonomiska
intressen.
Å andra sidan menar företrädare för den neoliberala skolan att diskussionen
tenderar att bli alltför deterministisk och konfliktinriktad genom att exempelvis
tekniska innovationer nekas en roll i studier av energisystemet. Sådana
innovationer kan på sikt skapa substitut eller minska knappheten för olika
energislag (genom exempelvis alternativa energikällor eller effektiviseringar)
vilket innebär att energisäkerhet enklast förklaras utifrån tillgången på energi och
köparnas vilja att betala ett marknadspris på varan.Definititonen av energisäkerhet, så som den har hanterats inom internationella
relationer, har gått från att primärt handla om tillgången på en enskild
energiresurs till att bli mer holistiskt och handla om energisårbarheter. Utifrån
detta perspektiv handlar det inte bara om att en råvara ska finnas tillgänglig utan
också att det finns en robust infrastruktur som möjliggör säker produktion,
transport och distribution till användaren. Frågan blir dock hur en sådan vidgad
syn kan struktureras för att inte området ska bli överväldigande och rentav tomt
på innehåll.
I denna debatt har Köpenhamnsskolan kommit att spela en stor roll som medlare
mellan ”traditionalister” och ”vidgare”. Detta har skett genom att å ena sidan
skapa ett ramverk baserat på nivåer och sektorer och å andra sidan applicera idén
om en subjektiv (aktörsberoende) säkerhetisering på teorier inom internationella
relationer.
Energisäkerhet måste förstås utifrån flera aspekter vilka kan betonas olika hårt.
Det leder till att olika aktörer inom det internationella systemet kommer att anta
delvis skilda strategier för att nå antingen trygg tillförselsäkerhet om man är
importör eller trygg avkastning på energin om man är exportör. Att skapa en tillit
i detta system är avgörande för en långsiktig utveckling, men en klyfta uppstår
lätt mellan dels de aktörer som jobbar mot en ökad integration och globala
marknader och dels de som isolationistiskt fokuserar på självförsörjning och
bilaterala avtal. Denna rapport erbjuder en fördjupning i ett antal av dessa olika
synsätt för att på så sätt nyansera bilden av energisäkerhet och de strategier som
kan finnas till hands för att nå dit.