Postmodern vitalism: från D'Arcy Thompson till Mandelbrot

Man har gett namnet ”vitalister” till de tänkare som tillskriver den levande materian en särskild status. Den särskilda statusen kräver vissa uppoffringar. Vitalismen är tvungen att erkänna ett orsaksbegrepp som avviker markant från det dominerande mekanistiska modellen i det modernistiska programmet. Den vitala ”kraften” eller ”principen”, agerar genom den organiska vävnaden för att orsaka den rörelseform som vi annars kallar ”tillväxten”. Om alla kroppar i universumet är underordnade fysiska lagar (som t.ex. gravitationen) är de levande kropparna också underordnade en annan kraft eller princip som jag har valt att här kalla levitations-principen. De organiska kropparna underordnas också de fysiska lagarna men är i en viss mån dess negation. Vitalismens dagar inom den vetenskapliga biologin tycks vara en produkt av 1800-talet, men som epistemologi har utvecklats vidare i samband med den postmoderna informationens teknologi och i allmänhet med anknytning till den filosofi, som genererades under 1900-talet i förhållande till datorerna och robot-tekniken. Inom den allmänna världsföreställningen, överlever vitalismen i futuristiska sagor, som i den filmsagan ”Stjärnornas krig” av filmskaparen Georg Lucas. Under 1900-talets senare hälft finner vitalismen andra – icke biologiska – utgångspunkter. Långt ifrån biologiska studier och som en konsekvens av de lavinartade framgångar som sker inom områden som informatiken och associerade teknologier, utvecklas efter andra världskriget en vitalism, som finner livet i artificiella kroppar, nämligen i maskinerna själva. Medan den historiska vitalismen alltid har opponerat maskinerna till det levande, gör den nya vitalismen maskinerna till en förutsättning för det levande.