Quantitative assessment of myocardial infarction: On the relationship between anatomy and electrophysiology using MRI and ECG

Popular Abstract in Swedish
Vid blodbrist till en del av hjärtmuskeln, t.ex. vid ett stopp i ett av hjärtats kranskärl, kommer delar av hjärtmuskeln att vara utsatt för risk att drabbas av infarkt. Hjärtinfarkt definieras som döda hjärtmuskelceller. Det är av stor vikt för en patient med kranskärlssjukdom att man kan skilja de delar av hjärtmuskeln som drabbats av infarkt ifrån de delar som inte drabbats av infarkt. Det har nämligen visats att såväl närvaro av infarkt som infarktens utbredning är av stor betydelse för patientens livskvalitet och livslängd. Därför är det av intresse att utveckla metoder som kan användas för att beskriva en hjärtinfarkts utbredning och lokalisation. En av de mest använda hjärtundersökningar är elektrokardiografi (EKG), med vilken man undersöker hjärtats elektriska aktivitet. När hjärtat drabbats av en infarkt kommer hjärtats elektriska aktivitet att förändras. Dessa EKG- örändringar kan kvantifieras med hjälp av ett poängsättningssystem som kallas Selvester QRS scoring. För att bättre kunna utnyttja EKG för att beskriva en infarkts utbredning och lokalisation krävs en ökad förståelse för sambandet mellan infarktrelaterade EKG-förändringar och de delar av hjärtmuskeln som drabbats av infarkt. Kontrastförstärkt magnetisk resonanstomografi (MR) kan användas för att i detalj avbilda vilka delar av hjärtmuskeln som drabbats av infarkt. I delarbete I-IV nedan användes därför MR som referensmetod för att bestämma hjärtinfarktens utbredning och lokalisation. I delarbete I visades att Selvester QRS scoring kan användas för att uppskatta en infarkts storlek och dess tjocklek genom hjärtmuskelväggen (dess transmuralitet). Det visade sig också att tillkomst av en så kallad Q-våg i EKGet efter infarkt inte behöver betyda att infarkten sträcker sig genom hela muskeltjockleken som man tidigare antagit. I delarbete II visades att uppkomst av Q-vågor istället berormer på infarktens utbredning på vänsterkammarmuskelns insida än på dess transmuralitet. I delarbete III undersöktes förändringar av infarktens utbredning, vänsterkammarens funktion och infarktrelaterade EKG-förändringar under ett år efter det att de studerade patienterna drabbats av hjärtinfarkt för första gången. Infarktstorleken mätt med MR minskade över tiden i samma utsträckning som EKG-förändringarna normaliserades. Vänsterkammarens globala funktion återhämtade sig successivt under året medan dess regionala funktion återhämtade sig olika snabbt beroende på hur mycket infarkt som fanns i området. I delarbete IV visades det att sambandetmellan Selvester QRS scoring och infarktstorlek mätt med MR var relativt svagt för patienter med äldre, utläkt infarkt i vänsterkammarens framvägg. Sammanfattningsvis har MR använts för att beskriva hur en hjärtinfarkts utbredning påverkar hjärtats elektriska aktivitet både vid akut och äldre, utläkt infarkt.