Rättspsykiatrisk vård – tvångsvård som påföljd för brott

Rättspsykiatrisk vård befinner sig mitt i ett spänningsfält med tre poler:
straff, vård och samhällsskydd. Den som är föremål för rättspsykiatrisk
vård är en lagöverträdare dömd för brott till en påföljd, en patient som är
omhändertagen för psykiatrisk tvångsvård och en person som är frihets-
berövad med hänvisning till att personen utgör en samhällsfara. Detta
medför att det frihetsberövande och övriga tvångsåtgärder som åtgärden
innebär motiveras och legitimeras med hänvisning till en kombination
av olika rättsliga grunder, utgångspunkter och principer. I vissa fall samverkar intressen för straff, vård och samhällsskydd på ett förhållandevis oproblematiskt sätt. Så kan det vara när en person har begått ett allvarligt våldsbrott och har ett stort behov av psykiatrisk vård som inte kan tillgodoses genom frivilliga insatser. De flesta som döms till vård har dock inte begått ett så allvarligt brott att ett långt fängelsestraff skulle ha varit möjligt som alternativ påföljd. I dessa fall är det mer oklart hur, och därmed också om,
frihetsberövandet kan rättfärdigas och de aktörer som avgör vem som ska bli föremål för rättspsykiatrisk vård och hur länge vården ska pågå avkrävs inget svar på frågan om vilka rättfärdigandegrunder frihetsberövandet bygger på. I denna text presenteras en diskussion om de praktiska problem som dessa intressemotsättningar orsakar och hur de skulle kunna lösas.