Reproduction and survival in the lesser spotted woodpecker. Effects of life history, mating system and age.

Popular Abstract in Swedish
Under 9 år (1989-1997) studerades individuellt märkta mindre hackspettar i ett undersökningsområde i södra Smålands ädellövskogar. De flesta studierna gjordes i 17 potentiella revir, vilka undersöktes årligen.

Följningar av hackspettar försedda med radiosändare visade att fåglarna rörde sig inom ett, i medeltal, 742 ha stort hemområde under vintern. Under häckningstiden försvarades ett revir som i medeltal var 103 ha.

Tidpunkten för populationens äggläggning varierade 2 1/2 veckor mellan åren men var varje år synkroniserad med ekarnas lövsprickning. I motsats till t.ex. talgoxar och blåmesar som lägger större äggkullar tidiga år, så var hackspettarnas medelkullstorlek konstant mellan åren. Däremot varierade kullstorleken kraftigt inom varje säsong genom att honor som lade sent lade mindre kullar än tidiga honor. Tidigt födda ungar visade sig ha bättre chanser att överleva och bli rekryterade i häckpopulationen, vilket tyder på att det relativa födelsedatumet var ett mycket viktigt mått på en unges kvalitet. En tolkning av den minskande kullstorleken under säsongen är att antalet ägg en hona lägger är ett strategiskt beslut grundat på tidpunkten i förhållande till de övriga i populationen, t.ex. för att spara tid. Tidpunkten när en hona började sin äggläggning visade sig vara starkt korrelerad till födotillgången i hennes revir, vilket enligt ovanstående resonemang i sin tur kan antas ha styrt antalet ägg hon lade. Nästan 10% av paren försvarade ett revir och gjorde ett fullständigt bo men lade inga ägg. En tänkbar förklaring till detta beteende är att kvaliteten på deras revir var så låg att deras äggläggning kunde börja så sent på säsongen att ungarnas överlevnadschanser var noll och att de därför valde att stå över häckningen det året. Detta resonemang stöds av det faktum att en genomförd häckning medförde en kostnad i termer av lägre överlevnad för föräldrarna: fåglar som förlorade sin partner före kläckningen och gav upp häckförsöket hade högre chans att överleva till nästa vår jämfört med föräldrar som fött upp ungar till utflygning.

De flesta hackspettarna dog under våren och sommaren och båda könens överlevnad var kopplad till faktorer under häckningssäsongen. Dödligheten under vintern var däremot remarkabelt låg: en fågel som var i livet i mitten av november hade drygt 90% sannolikhet att överleva vintern. Studier av födosöksbeteendet visade att energi inte var någon begränsande faktor under vintern. Den vanligaste orsaken till misslyckad häckning var förlust av partnern varpå änklingen gav upp häckförsöket. Misslyckanden skedde nästan uteslutande i par som häckade tillsammans för första gången, med påföljd att gamla etablerade par lyckades betydligt bättre. Gamla par började också sin häckning tidigare på säsongen än första-årspar. Dessa resultat tyder på att det fanns ett betydande värde i att behålla sin partner så länge som möjligt och detta kan förklara den nära 100%-iga partner- och ortstrohet som hackspettarna visade. En effekt av detta är också att framgången för endera fågeln i ett par är direkt beroende av partnerns kondition och överlevnad. Detta, och den övergripande lägre överlevnaden för honor, kan förklara det faktum att hanen tog en större del i omvårdnaden av ägg och ungar än honan.

I situationer med en skev könskvot förekom polygama parningar. I 16% av alla häckningsförsök var hanar parade med polyandriska honor, dvs en hona som lade ägg i två eller flera hanars bon. I 6% av häckningsförsöken var honor parade med polygyna hanar, dvs en hane med flera honor med varsitt bo. Polyandriska honor tog lika del i ägg- och ungomvårdnaden i alla sina bon och polyandri var framgångsrikt för dessa honor, som producerade fler flygga ungar än monogama honor. Polygyna hanar däremot verkade framförallt investera i det första boet och de var mindre framgångsrika än polyandriska honor.