Samhällets frakturbörda kan reduceras med fysisk aktivitet

Forskningsoutput: TidskriftsbidragÖversiktsartikelPeer review

Sammanfattning

Om fysisk aktivitet har en roll att spela vid behandlingen av osteoporos utvärderas oftast genom att studera om träning minskar riskfaktorer för uppkomsten av en fraktur, exempelvis om träning ökar benmassan. Emellertid är riskfaktorer bara ersättningsvariabler för den enda egentliga acceptabla effektvariabeln – en fraktur - när träningens effekt skall utvärderas. Det är sålunda först om man kan visa att fysisk aktivitet minkar antalet frakturer som
vi kan dra mer slutgiltiga slutsatsen om att träning har en roll vid behandlingen av den ökande frakturbördan i befolkningen. Studier har nu övertygande
visat att fysisk aktivitet reducerar incidensen av höftfrakturer hos kvinnor, sannolikt även hos män och att fysisk aktivitet troligen även minskar flertalet av
andra typer av frakturer. Fysisk aktivitet i unga år ger troligen en kvardröjande påverkan av individen som leder till att antalet benskörhetsfrakturer i ålderdomen reduceras. Befintliga data pekar sålunda på att fysisk aktivitet under ungdomsåren följt av ett kontinuerligt aktivt liv som vuxen och under ålderdomen har en betydelsefull roll när vi skall försöka bemästra det allt mer ökande frakturproblemet i samhället.
Originalspråksvenska
Sidor (från-till)16-20
TidskriftSvensk Idrottsforskning
Nummer1
StatusPublished - 2003
Externt publiceradJa

Ämnesklassifikation (UKÄ)

  • Ortopedi
  • Folkhälsovetenskap, global hälsa, socialmedicin och epidemiologi

Citera det här