Towards a Minor Urbanism: Thinking Community without Unity in Recent Makings of Public Space

I DEN DIVERSIFIERADE STADEN, hur kan vi planera och bygga platser för gemenskap som inte är beroende av social och kulturell likhet?
I en tid då offentliga samtal förs kring segregation och utan-förskapsområden, aktualiseras frågor kring den fysiska miljöns betydelse för människors lika livsvillkor. I avsaknad av mer genomgripande lösningar kring boendesegregation har de offen-tliga rummen hamnat i fokus för diskussioner kring planering för mer socialt hållbara samhällen. Genom studier av två nya stadsparker/torg, Superkilen i Köpenhamn och Jubileumsparken i Göteborg – båda med en uttalad målsättning att arbeta med mångfald – utvecklas begrepp som belyser förhållandet mellan platsers gestaltning och de gemenskaper som kan uppstå på dessa platser. Genom att begreppsliggöra dessa samband kan kvalitativa frågor kring social- och rumslig inkludering få mer tyngd – också i planeringens senare skeden.
Avhandlingen kopplar till frågor kring sociala dimensioner i praktisk stadsbyggnad och utgår från nödvändigheten att vidga begreppet gemenskap (community) till att också innefatta olikheter. Inom plane- ringen finns idag en tanke att de offentliga rum vi skapar ska spegla stadens mångfald vad gäller livsstil, social och kulturell bakgrund. Samtidigt finns en längtan efter platser som skapar starka gemen-skaper, där meningsfulla och varaktiga relationer kan byggas – till andra människor, men också till platsen i sig. Med stöd av begrepp utvecklade av vetenskapsteoretikern Noortje Marres samt filosofen Jean-Luc Nancy upprättas en dialog mellan två kontrasterande idéer kring vad gemenskap är och kan vara på offentliga platser. Det första begreppet, ‘platser för gemensamt engagemang’ (Spaces of Collective Care) utgår från tanken på gemenskap som något som uppstår kring gemensamma projekt eller kollektivt arbete, t.ex. i omsorgen om en stadsträdgård. Det andra begreppet ‘platser för gemensam existens’ (Spaces of Being-in-Common) ser gemenskap som ett allmänmänskligt tillstånd som alltid redan finns på en plats. Inga gemensamma ansträngningar krävs, och heller inga särskilda intressen eller specifika identiteter. Gemenskap, sedd på det här sättet, handlar inte om vad vi har gemensamt, utan om det faktum att vi är gemensamma på en plats. Avhandlingen behandlar också den intressekonflikt som ibland uppstår mellan viljan att skapa offentliga rum, öppna för alla, och planeringens strävan efter att ge plats åt särskilda grupper eller intressen som upplevs som undan- trängda i det offentliga rummet.
I spänningsfältet mellan dessa perspektiv diskuteras ett
antal specifika platser och situationer från Superkilen och Jubileumsparken, vilka erbjuder olika typer av gemenskaper, och har etablerats genom särskilda designstrategier, som identifierats i avhandlingen. Tillsammans pekar dessa situationer på betydelsen av att förstå hur platsers utformning – och processen kring deras tillblivelse – stödjer vissa typer av gemenskaper, och hur det ibland sker på bekostnad av andra grupper och intressen.
Frågor kring hur stadens gemensamma rum ska byggas kan aldrig hitta sin slutgiltiga lösning, nya situationer kommer att fordra nya lösningar. Det är därför viktigt för planeringen att skapa och bibe-hålla en lyhördhet för förändring. Utifrån Deleuze och Guattaris filosofiska beskrivning av en så kallad ‘mindre litteratur’ (a minor literature) diskuteras i avhandlingen möjligheten att förändra planeringens institutioner och professioner genom ett kritiskt inifrånperspektiv som en ‘mindre urbanism’ (a minor urbanism). Kännetecknande för en mindre urbanism är dess experimentella och lekfulla sätt att ta sig an stora samhällsfrågor genom det personliga och privata. De platser som studerats visar på situationer där den typen av experimentella arbetssätt bidragit till att skapa inkluderande offentliga rum och platser.
Avhandlingen etablerar en begreppsapparat i syfte att bidra till en utvecklad och mer nyanserad diskussion kring arkitekturens möjlighet att skapa och stödja inkluderande platser. I förlängningen kan sådan kunskap användas till att strukturera arbetet med social hållbarhet i diversifierade stadsmiljöer. I relation till visioner och målsättningar för hållbar samhällsplanering kan detta på sikt leda till en bättre utväxling på de satsningar som görs på stadens allmänna rum och platser.