Type 2 Diabetes in a Defined Population The Skaraborg Hypertension and Diabetes Project

Popular Abstract in Swedish
Typ 2 diabetes är en av världens vanligaste och snabbast ökande kroniska sjukdomar. Sjukdomen är smygande och ger ofta inledningsvis inte några särskilda symptom. Den kan därigenom förbli oupptäckt under många år. Typ 2 diabetes är dock en allvarlig sjukdom; överdödligheten i hjärt-kärlsjukdomar är fyra gånger högre hos patienter med typ 2 diabetes än hos dem som inte har sjukdomen. För att kroppen ska kunna ta hand om och omsätta socker (glukos) behövs insulin som produceras i bukspottkörtelns ß–celler. Typ 2 diabetes föregås ofta av att kroppens vävnader inte är optimalt mottagliga för insulinets egenskaper. Man brukar då tala om insulinresistens. Initialt, och kanske så länge som i flera decennier, klarar ß–cellen att kompensera för den nedsatta känsligheten för insulin genom att öka insulinproduktionen. Så småningom förmår dock ß–cellerna inte producera så mycket insulin som behövs för att motverka insulinresistensen. Då stiger blodsockerhalten successivt och diabetessjukdomen blir manifest. Typ 2 diabetes uppträder ofta tillsammans med kroniskt förhöjt blodtryck (hypertoni) och även med förhöjda blodfetter, övervikt och äggvita i urinen (proteinuri). Dessa tillstånd utgör alla var för sig riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdom. Om flera av tillstånden finns hos en och samma individ brukar detta benämnas det metabola syndromet. I detta projekt ingår 400 patienter med typ 2 diabetes och 874 friska kontroller från Skaraborg Hypertension and Diabetes Project. De undersöktes i Skara under 1992-1994. I delarbete I visas att över hälften av patienterna med typ 2 diabetes också har hypertoni. Patienterna som har typ 2 diabetes kombinerad med hypertoni uppvisar fler drag gemensamma med det metabola syndromet och insulinresistens än den grupp av typ 2 diabetiker som inte har en samtidigt förekommande hypertoni. I den sistnämnda gruppen verkar istället en primär insulinbrist orsakad av en sviktande ß–cellsfunktion vara den dominerande orsaken till diabetessjukdomen. Dessa resultat erbjuder en möjlig förklaring till skilda orsaksmekanismer bakom uppkomsten av typ 2 diabetes, och de tyder på att de båda patientgrupperna kan ha nytta av olika behandlingsstrategier beroende på om deras typ 2 diabetes är kombinerad med hypertoni eller ej. I delarbete II visas att i en befolkning utan typ 2 diabetes och hypertoni hade rökande män en sämre ß-cellsfunktion än män som aldrig rökt. Detta fynd var oberoende av skillnader i ålder, kroppsvikt, alkoholkonsumtion och motionsvanor. Fyndet erbjuder en möjlig förklaring till det sedan tidigare kända sambandet mellan rökning och en ökad risk för insjuknande i typ 2 diabetes. I delarbete III visas att patienter med typ 2 diabetes med åren får successivt stigande nivåer av blodglukos och att detta kan förklaras med sviktande ß-cellsfunktion. Däremot verkade delar av det metabola syndromet såsom övervikt och insulinresistens inte förklara de successivt stigande blodglukos nivåerna. I delarbete IV följdes 400 patienter med typ 2 diabetes t.o.m. utgången av 1999 med avseende på dödlighet via Socialstyrelsens dödsorsaksregister. Studien bekräftade fynd från tidigare observationsstudier där höga blodglukos- och blodfetthalter, proteinuri, samtidig förekomst av hypertoni och tidigare hjärt-kärlsjukdom var förenade med en förhöjd dödlighet i en befolkning med typ 2 diabetes. I delarbete V visades att manliga patienter med en variation i den genetiska koden för en viktig signalstruktur i cellkärnan (PPARg) som reglerar nedbrytning och lagring av fett har ett lägre diastoliskt blodtryck. Sammanfattningsvis är huvudfynden i denna avhandling att patienter med typ 2 diabetes kan uppdelas baserat på om diabetessjukdomen är kombinerad med hypertoni eller ej med skillnader i orsaksmekanismer, kliniska kännetecken och överlevnad. Vidare har både variationer i ärftlighet och livsstil viktig betydelse för sjukdomens utveckling och överlevnad hos patienter med typ 2 diabetes.