Vad gör ett samhälle bättre? en kritik av inkluderings-/exkluderingsdikotomin

Inkludering har kommit att betraktas som ett viktigt egenvärde i politiska sammanhang. Inkluderande samhällen ses som progressiva och välfungerande. Exkludering och exkluderande praktiker anses däremot påverka samhället negativt. Men kan det vara så att inkludering är bra i många sammanhang men inte i alla? Och är möjligtvis det som brukar betraktas som inkluderingens motsats, exkludering, i vissa fall mer önskvärd och ett bättre sätt att uppnå positiva effekter på? Är de två fenomenen kanske mer tätt sammanvävda än vi vanligtvis tänker oss?

I denna text försvarar vi två teser: dels att exkludering i vissa fall är ett bättre mått på framsteg än inkludering, dels att de två fenomenen är intimt förbundna med varandra. Vi menar att det ofta blir missvisande att använda en enkel inkluderings-/exkluderingsdikotomi när man undersöker politiska och sociala framsteg och att detta är ett problem såväl i forskningen som i den allmänna politiska diskussionen. Vi hoppas att vår text ska ge en mer nyanserad bild av vad som gör ett samhälle bättre och mer utvecklat.