Vad kan man när man kan skriva? Om metareflektioner som vägledning för lärare och studenter

Att skriva är en sammansatt förmåga. Det är svårt att i ord formulera vad en skicklig skribents kompetens består i, och därför också svårt att undervisa i skrivande. Ett problem vid bedömning av texter är ofta att både studenter och lärare har svårt att formulera vad som gör en bra text. Här kan metatexter vara ett stöd, för både studenter och lärare.

Erfarna lärare har i regel inga problem att bedöma texter; genom många års textläsning inom ämnet har de en stor referensbank. För studenterna är det en lång process att socialiseras in i ett ämnes skrivkultur och lära sig de olika genrerna, och de studenter som behärskar de osynliga normerna har ett stort försprång framför dem som inte gör det. Skrivuppgifter kommer i sämsta fall bara att bekräfta skillnaden mellan dessa båda studentgrupper. För att ge de svaga skribenterna en chans att komma ikapp måste bedömningskriterier för olika texter göras transparenta.

Eftersom all universitetsutbildning ska vila på vetenskaplig grund kan vi inte nöja oss med att studenter skriver bra texter för att de har ”talang” eller har skrivkulturen i ryggmärgen. Vi måste försäkra oss om att studenterna vet vad de gör och varför, så att resultatet av en skrivkurs inte begränsas till ett antal produkter utan består av en kunskap som kan reproduceras och förmedlas vidare. Vi ska generera skribenter – inte texter!

Inom retorikämnet brukar vi, för att uppmuntra ett medvetet förhållningssätt till skrivande och texter, uppmana studenterna att skriva metatexter, vilket kan liknas vid arbetsanalyser. Studenterna ska, förutom en text, skriva en kommentar till sin egen text och där beskriva hur de har arbetat fram den.

I det följande visas hur metatexterna kan användas för att göra bedömningskriterierna transparenta och därmed fungera som ett stöd i tanke- och skrivprocessen.