Villiga stödjare och motvilliga offer: Självpresentation och identitetsskapande hos stödjare och brottsoffer

Brottsoffer är ett ord med många konnotationer som har kritiserats för att antyda hjälplöshet och passivitet. Att kategoriseras som brottsoffer är inte alltid välkommet, men medför likväl fördelar, som till exempel möjligheten att driva en rättsprocess och tillgång till stöd och empati. I Sverige är Riksorganisationen Brottsofferjouren Sverige (BOJ) en viktig aktör när det gäller att ge brottsoffer hjälp och stöd. Denna avhandling handlar om stödjare i svenska brottsofferjourer och de brottsoffer de arbetar med att hjälpa och stödja. Avhandlingens syfte är att bidra till förståelsen av hur stödjare och brottsoffer förstår och presenterar sig själva, som stödjare respektive brottsoffer.
Det empiriska materialet bygger på fokusgrupper som genomfördes vid två tillfällen med 12 lokala brottsofferjourer, samt individuella intervjuer med 6 brottsoffer som varit i kontakt med en brottsofferjour. Analysen genomfördes med utgångspunkt i socialpsykologisk och narrativ teoribildning. Resultaten presenteras i form av fyra artiklar där artikel 1-3 bygger på fokusgruppsmaterialet och artikel 4 på intervjuerna med brottsoffer. I artikel 1 ligger fokus på stödjarnas roll och identitet, i artikel 2 och 3 studeras stödjarnas syn på brottsoffer och på rollen som stödjare och i artikel 4 presenteras brottsoffers perspektiv på brottsofferrollen och möjliga hjälpare.
När resultaten från de artiklar som utgår från stödjarnas perspektiv läggs samman framträder en bild av stödjaren som en vanlig, lite professionell, klok och okonstlad medmänniska som även är behövd, engagerad, flexibel och diplomatisk. Den ideala stödjaren förkroppsligas som tydligast av den äldre kvinnan. Brottsoffer förstås av stödjarna på ett sätt som stärker stödjarnas sociala identitet. När brottsoffers perspektiv vägs in kompliceras bilden. Hur viktig stödjarens roll är i brottsoffers berättelser varierar stort. Förövarens roll och stödjarens roll kontrasteras i brottsoffers berättelser och ett närmande till stödjaren förutsätter ett tydligt avståndstagande från förövaren. Värt att notera är också att berättarna i denna studie finner sätt att presentera sig som brottsoffer värda att stödja och hjälpa utan att presentera sig svaga, medan svaghet i tidigare forskning och teoribildning betraktats som en viktig komponent i en acceptabel självpresentation som brottsoffer.