Workplace Incivility: Investigating bystander behavior, well-being, and coping responses to perceived incivility

Ohövliga beteenden har visats vara ett vanligt förekommande fenomen, med negativa effekter för individer, organisationer och samhället. Under de senaste två decennierna har omfattande forskningsfokus lagts på att öka kunskapen kring ohövlighet i arbetslivet, bland annat genom att undersöka utsatta, och utövare av ohövlighet. Trots detta så har färre studier undersökt hur ohövliga beteenden påverkar åskådare, och de som bevittnar ohövliga beteenden på arbetsplatsen. Få studier har även utforskat hur individer uppfattar och bedömer (appraise) ohövliga beteenden, och vilka copingmekanismer som används i respons till både upplevda och bevittnade ohövliga beteenden. Den föreliggande avhandlingen syftar till att delvis fylla denna kunskapslucka, genom att öka kunskapen om den sociala processen kring ohövliga beteenden. Mer specifikt syftar avhandlingen till att undersöka sambandet mellan bevittnad och utövad ohövlighet samt möjliga mediatorer och moderatorer av dessa samband i tvärsnitt i studie I, och över tid i studie II. Studie II har även som syfte att undersöka sambandet mellan bevittnad ohövlighet och välbefinnande över tid, samt en möjlig mediator i detta samband. Studie III syftar till att bidra med kunskap om copingprocesser associerade med ohövliga beteenden genom att undersöka hur ohövliga beteenden uppfattas och bedöms, samt vilka typer av coping-responser som beskrivs till följd av upplevd och bevittnad ohövlighet på arbetsplatsen.

Studie I fann att bevittnad ohövlighet, främst från kollegor men även från chef, var positivt relaterat till självrapporterad utövad ohövlighet. Upplevd stress och yrkestillfredsställelse medierade inte sambandet mellan bevittnad och utövad ohövlighet. Individer som rapporterade höga nivåer av bevittnad ohövlighet från kollegor och chefer, tillsammans med höga nivåer av kontroll, social stöd från kollegor, och förankring i organisationen, var än mer benägna att rapportera att de själva utövat ohövliga beteenden. Individer som rapporterade höga nivåer av ohövlighet från chef, samt höga nivåer av socialt stöd från chef, rapporterade också högre nivåer av utövad ohövlighet. Resultat från studie II visade att bevittnad ohövlighet var direkt positivt relaterat till utövad ohövlighet över tid. Detta samband observerades däremot inte konsekvent över flera mättillfällen. Bevittnad ohövlighet var inte relaterat till välbefinnande över tid. Upplevd organisatorisk rättvisa medierade inte sambanden mellan varken bevittnad och utövad ohövlighet, eller mellan bevittnad ohövlighet och välbefinnande, över tid. Sambandet mellan att bevittna och utöva ohövlighet över tid var starkare för de individer som rapporterade höga nivåer av kontroll, social stöd från chef, och förankring i organisationen. Dessa interaktioner observerades däremot inte heller konsekvent över flera mättillfällen. Studie III fann att upplevd och bevittnad ohövlighet främst uppfattades som stressande, och att flera olika typer av coping-responser användes, vilket inkluderade både aktiva, passiva, och proaktiva beteenden. Copingprocessen framstod även som tätt kopplad till den sociala processen av hur ohövliga beteenden kan spridas på arbetsplatsen.

Sammantaget tyder resultaten från den föreliggande avhandlingen på att bevittnad ohövlighet kan påverka åskådarnas beteende både på kort och lång sikt. Sambandet mellan bevittnad ohövlighet och åskådarnas välbefinnande observerades främst på kort sikt. Utöver detta visade resultaten även på att psykosociala faktorer riskerar att förstärka spridningsprocessen av ohövliga beteenden på arbetsplatsen. Slutligen visade även fynden på att individer kan använda en mängd olika coping-beteenden i respons till ohövlighet på arbetsplatsen, vilket kan resultera i vidmakthållandet av en ohövlig arbetsplatskultur. Ohövlighet i arbetslivet är sammanfattningsvis ett komplext socialt fenomen, med implikationer för åskådares beteende, hälsa, och coping-responser.